Sida 348
coloqvint-tinktur, hvilket enligt Hedins åsigt var otjenligt, och slutligen gaf han henne en gång nära en matsked deraf på en gång. Derefter insjuknade R. af de häftigaste underlifsplågor, hvilka kostade henne lifvet. "Emellertid", slutar den trovärdige läkaren, "då R. på en gång så oförmodadt afled, utspriddes det ryktet, att hon blifvit förgifven på konungens tillställning."
Ran (myth.). Sjöguden Ägirs maka, liksom han en personifikation af hafvet. Hon hade åt sin gemål födt nio döttrar, hvilka, däjeliga och blåbeslöjade, hoppade kring de seglandes farkoster och än sköto på, än åter hindrade farten. Alla som drunknade sades komma i Rans rike, och hon troddes hafva ett nät, det hon försåtligt utlade för dem som färdades på det våta elementet. Härmed sammanhänga den svenska allmogens vidskepliga sagor om hafsfrun.
Ranzau, Amalia och Juditha. I Ystads Tidning berättar, 1864, en insändare från trakten af Hammenhög bland annat följande: "Egendomen Bollerup har under förra århundradet länge innehafts af fröknarne Amalia och Juditha Ranzau. Gammalt folk häromkring talar ännu mycket om "comtesserna". De voro två beskedliga gummor, om hvilka icke är annat än godt att säga. Då de en gång vandrade i mörka skogen, råkade de der en liten gosse, som på deras tilltal gaf raska och frimodiga svar. Gossen var småländning. Hans far hade marscherat ut med kung Carl, och mor derhemma kunde ej i de svåra tiderna draga försorg om hela barnskaran, hvarför denne nu vandrat ut att söka sig bättre lägenhet. Comtesserna upptogo och uppfostrade honom, och som de funnit honom i skogen (Sylva), gåfvo de honom namnet Sylvan. Mycket har sedan de tiderna förändrats. Den "mörka skogen" finnes icke mer, och Bollerup eges nu af den lille upptagne gossens sonsons son, lagmannen Sylvan.
Rasch, Anna, dotter af borgmästaren i Stockholm Basilius Olofsson R., var gift med den lärde och namnkunnige kongl, sekreteraren, magister Martin Olai Helsingius, som af konung Erik XIV blef mördad med en eldgaffel, d. 7 April 1568, för det han rådt att ej taga Göran Pehrsson till nåder igen. Sedan blef hon gift med den lärde Grothusen, som konung Johan III antog till lärare för sin son Sigismund. Konung Johan drog en gång sitt svärd i vredesmod och svängde det öfver preceptorns hufvud, så att fru Anna var nära att förlora sin andra man, äfven genom en konungs vildhet.
Ratkind, Betty, dotter af direktören Peter R., af engelsk slägt, blef 1667 gift med stamfadern för Stjerneldska ätten Samuel Larsson Eldh, som blef adlad 1694. Hon skref latin och förstod grekiska, samt afled i Stockholm 1673, 30 år gammal. Med sin man hade hon 6 barn, och det är hennes äldsta dotter, Catharina, som i sin bibel antecknat om sin ätts härstammande ifrån prins Gustaf, konung Erik XIV:s olycklige son, den hon kallar sin farfars far.
Reygersberger, Maria, upptaga vi bland svenska qvinnor, emedan hon var gift med den store rättslärde och latinske skalden Hugo Grotius, som 11 år var svensk minister i Paris. Hugo Grotius blef i Holland dömd till lifstidsfängelse, men räddades derifrån af sin maka. Hon förde till fångrummet en kista, fylld med böcker. När dessa blifvit uttagna och kistan skulle bortbäras, bad hon Grotius gömma sig deri, och visade det hon uti sidorna borrat flera hål, på det att han derinne icke skulle qväfvas. Grotius lydde rådet och blef utburen, d. 21 Mars 1625. Hustrun föregaf att han var sjuk, stannade derför i fängelset och låtsade vara sysselsatt med hans vårdande. När hon ändtligen trodde med säkerhet att han var räddad, visade hon för väktarne den tomma sängen och berättade förloppet. Man vredgades och ville inspärra henne sjelf i fängelset, i stället för den undsluppne Grotius. Men flertalet frikände den beslutsamma qvinnan och berömde hennes handlingssätt, hvarefter hon begaf sig till sin man, som då vistades i Belgien.
Ribbing, Agneta, dotter af riksrådet, ståthållaren och lagmannen Lindorm R., föddes på Wadstena slott 1609 och blef 1624 förlofvad med fältmarskalken Lars Kagg, som måste tillbringa sin mesta tid i krig, och blott på en kort tid, hösten 1627, fick besöka fäderneslandet, för att gifta sig, men måste likväl, innan bröllopet hann försiggå, genast begifva sig genom natt och dag till Kalmar, för att försvara det mot pohlackarne, och återkom sedan 1628, då bröllopet ändtligen, d. 9 Mars, stod i Mossebo i Rinna annex i
