Sida 123
herre till Odenfors, Bocksjöholm och Sjöbacka Hon blef mycket gammal, ty 1645 lefde hon ännu som 80-årig enka. -- Hon fick 1594 förläning af gods i Elfsborgs län.
Constantia. Om denna hertig Carls af Österrike yngre dotter och Sigismunds sednare gemål har man berättat, att hon skulle varit af ett häftigt och omildt sinnelag, alldeles olikt systerns, den milda och eftergifna Annas. Härmed må nu vara huru som helst, men ett ädelt drag känna vi dock af henne, en handling, hvarför svenska haf den everldligen håller henne räkning och hvarför hon gjort sig förtjent att bland Sveriges drottningar upptagas, oansedt hon aldrig uppsteg på dess thron, enär hennes gemål, konung Sigismund, redan vid sin förmälning med henne var derifrån utesluten.
Det var i fordom tid med furstliga söner och döttrar på sidolinien det förhållande, att de blefvo adlade och kommo -- de förra till höga embeten inom staten, de sednare till samma höga rang genom förnäma giftermål.
Så hafva vi t. ex. på vår svenska historias blad flera med namnet Gyllenhjelm, såsom hertig Johan Wasas trenne barn med Catharina Larsson (faderns stånd ej uppgifvet), af hvilka sonen Julius, född 1560, sedermera blef ståthållare öfver Åbo slott och län, och det redan vid 20 års ålder, men dog ogift, året derpå; dottern Sofia, gift med fältherrn Pontus De la Gardie, samt slutligen Lucretia, död ogift. - Vidare Elisabeth Gyllenhjelm, dotter af hertig Carl Philip (Gustaf II Adolfs broder) med Elisabeth Ribbing, samt slutligen den för alla tider namnkunnige Carl Carlsson Gyllenhjelm, hertig Carl Wasas son med Catharina Nilsdotter, hvars far var prest på Öland, den Gyllenhjelm, om hvilken vi här egentligen vilja tala och för hvars skull allena drottning Constantia blifvit hos oss bekant mer än till namnet.
Det var icke hertig Carl sjelf, den sedermera till konung valde, som i adligt stånd upphöjde sin son med Catharina Nilsdotter, utan konung Johan III, som då redan hade förlorat sin naturlige son Julius och i stället gaf dennes adliga namn åt brorsonen. Carl Gyllenhjelm blef en stor fältherre och en i allo förträfflig man, som gjorde sitt land många och vigtiga tjenster, inen han råkade i fångenskap i Polen, der han, tillika med De la Gardie, hade under tre månaders tid tappert försvarat fästet Wolmar, och ur hvilken förfärliga fångenskap han ej befriades förrän efter tolf år af oerhörda lidanden.
Hans kamrat och trogna vän grefve Jakob De la Gardie delade i början Carl Gyllenhjelms fängelse, och då de suttit der i fyra år blef De la Gardie erbjuden friheten; men han vägrade att mottaga den, då han hörde, att hans vän måste ännu ytterligare qvarblifva, såsom ett offer för kung Sigismunds oförsonliga hat mot Carl IX. -- Emellertid gjordes, å presternas sida, alla försök till de fångna unga herrarnes afsvärjande af den protestantiska läran och antagande af den katholska; men inga öfvertalanden, inga hotelser, inga plågor, icke ens de mest lockande löften om frihet och ärebetygelser kunde förmå dem till affall från sina fäders tro.
Ändtligen, efter ytterligare ett års förlopp, lät De la Gardie af Gyllenhjelm öfvertala sig att emottaga den honom erbjudna friheten, hvaremot den sednare hade sju år qvar att marteras.
På ett gammalt slott i den lilla polska staden Rava var det, som den deröfver rådande Wiesiolowsky, polsk härhöfvidsman och en bland de hätskaste svenskhatare, roade sig med att på allt upptänkligt sätt pina de arma svenska fångar, hvilka af Sigismund anbefalldes åt hans förvar.
Vi vilja icke uppröra våra läsares, synnerligast våra läsarinnors hjertan med en utförlig beskrifning om de plågor Carl Gyllenhjelm led; endast det bör nämnas, att regn och snö inträngde genom taket i hans fängelse och vätte hans usla halmbädd, att der var så kallt, så att stora istappar hängde i hans långa skägg, det man ej tillät honom att afraka, samt att han måste bära de förfärliga jernbojor, hvilka ännu visas i hans grafchor i Strengnäs domkyrka.
År 1612, en skön Juliafton, anlände drottning Constantia, åtföljd af en sin hofjungfru och sällskapsdam, Lauretta, till den lilla staden Rava. Om det var händelsen, som ditfört de båda fruntimren, eller drottningen hade med flit gjort denna resa till det tolf mil från Warschau belägna, i en vrå undangömda Rava är icke bevänt, allt nog, att hennes vagn, ett af den tidens tunga, otympliga fortskaffningsmedel, på den nämnda juliaftonen körde in på slottsgården,
