Sida 391
obegrafvet på Carlbergs slott, der den förträffliga drottningen aflidit, låg öfverhofmästarinnan Stenbock sjuk i Stockholm. Hon hade en liten hund, kallad Camillo, som hon höll mycket af. -- En natt, då kaptenen Stormcrantz vid gardet hade vakt hos det kungliga liket, kom en sorgvagn från hofvet, dragen af två par hästar, med kusk och lakejer i djup sorgdrägt, jemte deromkring ridande fackelbärare, och stannade utanför stora trappan till Carlbergs slott. Detta rapporterades genast för vakthafvande kaptenen, som skyndade att taga emot den anländande, helst han hörde att det var ett fruntimmer.
Nedkommen till vagnsdörren, igenkände kapten Stormcrantz genast den åkande, sorgklädda damen, som var ingen annan än öfverhofmästarinnan fru Maria Stenbock, med sin favorit Camillo på armen. Han fattade hennes hand, hjelpte henne ur vagnen, förde henne trappan uppföre och släppte henne in i den svartklädda salen, der drottningens lik stod på parad, men stannade sjelf i förstugan.
Då fru öfverhofmästarinnan tillbragt en längre stund inne hos liket och kaptenen började undra hvarför hon der dröjde så länge, företog han sig att titta genom nyckelhålet in i salen, som var upplyst. Den syn, som härvid mötte hans blick, gjorde honom så bestört, att han genast började spotta blod och ej lefde mer än tre dagar derefter. Han hade nemligen tyckt sig se den aflidna drottningen, icke liggande i sin likkista, utan uppstigen derutur, stående vid ett af salens fönster och samtalande med sin vän Maria Stenbock. Denna sistnämnda kom emellertid aldrig mera ut ur salen, utan försvann -- man visste ej hvarthän. På samma sätt var det med ekipaget, betjeningen och facklorna: alltsammans var, inom en kort stund, spårlöst försvunnet, utan att någon kunde säga när eller huru det skedde. -- Stormcrantz hade, dagen efter tilldragelsen, inrapporterat alltsammans för konungen, med tillägg, att, då han tagit den förmenta öfverhofmästarinnan i handen, hade den förefallit honom icke som en vanlig menniskohand, utan som en svamp.
Fru Maria Stenbock låg emellertid fortfarande sjuk i hufvudstaden, så väl under det drottningen stod lik, som under dennas begrafning och kapten Stormcrantz' så plötsligt timade död. Långt ifrån att hon skulle kunnat begifva sig till Carlberg, kom hon icke ens ur sängen, och uppsteg ej heller någonsin derutur, utan afled, efter sex veckor, d. 9 Okt. 1693.
Hvad konung Carl XI sjelf tänkte härom fick man aldrig veta. Ty han iakttog icke blott sjelf den obrottsligaste tystnad, angående detta ämne, utan han hotade desslikes med strängt straff en och hvar af gardet, eller hvem det vara månde, som understode sig att kringsprida händelsen eller derom yttra ett enda ord.
Stigsdotter, Barbro. Då Gustaf Wasa, under sin vandring upp åt Dalarne, nödgades söka en tillflykt än här, än der, undan de danske spejarne, anlände han, sedan han lemnat Rankhyttan och på vägen mellan Wika och Thorsånger varit nära att omkomma på den svaga isen, till Ornäs egendom, som beboddes af Arendt Persson Örneflycht. Här ansåg han sig fullkomligt säker. Egaren hade nemligen varit en af hans stridskamrater, som under hans befäl kämpat mot Christierns härar. Denne emottog också nu den ädle flyktingen med all aktning och röjde den största glädje öfver att återse sin vän och fordne höfding. Gemensamt öfverlade de nu om medlen till det stora värfvets utförande, och Arendt, som hemma i orten åtog sig att utforska sinnesstämningen hos grannarne och förbereda dem på hvad man ernade föreslå dem, ingick helt och hållet på Gustafs planer. För detta ändamål skulle han nästa morgon göra en resa omkring i trakten. Gustaf gillade denna mening, utan att ana det svek, som här låg doldt under förställningen. Arendt, den fordne kämpen mot fäderneslandets fiender, hade nemligen ändrat tänkesätt och blifvit en af danskarnes anhängare. Långt ifrån att vilja bistå Gustaf i hans förehafvande, tänkte han numera endast på den vinst han kunde skörda af hans öfverlemnande i fiendens våld, och hans resa ställdes sålunda till en af hans vänner, Magnus Nilsson, för hvilken han upptäckte sin plan och som han bjöd deltaga deri. Denne man var likväl af ett ädlare sinnelag. Han yttrade sin afsky för det skändliga förslaget och sökte afråda Arendt derifrån. Utan att låta afskräcka sig af detta första misslyckade försök eller att lyssna till sin väns varningar och
