Sida 379
års ålder, ehuru i det land, den stad, som sett henne födas, dock alldeles ensam i en för henne främmande familj. Hon, den sista af Wasahuset, hade ju bevittnat så många hvälfningar, så många skiften, så många förändringar och så många oroligheter inom detta furstehus. Hon hade sett afund och tvedrägt söndra de hjertan, som, förenade genom blodets band, äfven hade bordt vara det genom vänskapens. Hon hade sett förtroenden svikas, kärlek bytas i hat, falskhet och list smyga sitt gift bland glädjens blommor. Hon hade sett mest alla sina anförvandter dö, hade sett sin ende brorson med maka och barn drifvas i landsflykt och -- hon, hon stod ännu qvar, den ensamma -- den sista! En enda tröst fann hon dock i den ädelmodiga uppmärksamhet, hvarmed hon bemöttes af den högsinnade främlingen, kronprinsen Carl Johan.
Bland alla förluster smärtade henne dock mest -- enligt hvad man har anledning tro -- förlusten af hennes yngste bror, hertig Fredrik, som dog i sin kraftfullaste ålder. Efter honom ärfde hon slottet Tullgarn, det hon vid sin död testamenterade åt kronprinsen Oscar. Men åt prins Carl, sedermera konung Carl XV, skänkte hon sitt vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm belägna palats, som Gustaf III låtit åt henne uppbygga alldeles lika med kungliga operahuset.
Sofia Albertina var mild och välgörande, god mot sin omgifning, stilla till lynnet, fördragsam och tålig. Hon lefde under de sednare åren mycket indraget och roade sig med handarbeten, hvari hon var särdeles skicklig. -- Det var år 1829, d. 17 Mars, som prinsessan afsomnade, i sitt palats i Stockholm, 75 1/2 år gammal.
Crusenstolpe anför i sitt arbete "Morianen", sjette delen, pag. 644, att när prinsessan Sofia Albertina för evigt tillslöt sina trötta ögon hade hon i 58 år öfverlefvat sin far, i 47 år sin mor, 37 år sin äldste bror, 25 år sin yngste bror, 16 år sin svägerska och omkring 11 år sin mellerste bror och dennes gemål.
Det berättas att Sofia Albertina var nära att bli förmäld med konung Stanislaus i Polen, men att förslaget afböjdes af Stanislai systrar, som på honom utöfvade stort inflytande, hvilket de fruktade att förlora.
Sofia Magdalena var dotter af den danske konungen Fredrik V och hans gemål Lovisa af England. Född i Köpenhamn d. 3 Juli 1746, blef hon redan i April 1751 förlofvad med den svenske prinsen Gustaf (sedermera konung Gustaf III), äldste sonen till dåvarande kronprinsen af Sverige Adolf Fredrik och dennes gemål Lovisa Ulrika af Preussen. Denna förlofning mellan en prins om fyra år och sju månader och en prinsessa en månad äldre firades, så väl i Stockholm som i Köpenhamn, under stora högtidligheter.
Men det svenska kronprinsparets hjertan blödde af smärta och deras sinnen glödde af harm öfver den egenmäktighet rådet härvid hade utöfvat. Ty det var från detta, icke från dem sjelfva, som förslaget hade utgått. Både kronprinsen och kronprinsessan hyste afgjord motvilja för allt hvad med Danmark hade gemenskap. Men det var ju under den så kallade frihetstiden i Sverige, då rådet, eller rättare, ständerna rådde allt, konungen intet. Den gamle Fredrik, sjuklig och slö, brydde sig om ingenting; Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika talade förgäfves emot den föreslagna förbindelsen; politiken hade nu en gång funnit den passande och -- förlofningen försiggick.
Man kan lätteligen föreställa sig, att, under sådana förhållanden och med sådana tänkesätt å de blifvande svärföräldrarnes sida, hvilka icke mildrades, utan snarare ökades under de framskridande åren, skulle Sofia Magdalena ej vara vid svenska hofvet hvarken efterlängtad eller välkommen, då hon en gång såsom fullvuxen skulle dit anlända, för att med Gustaf högtidligen förmälas. Och sällan har väl heller någon brud bland den familj hon varit ämnad att från ungdomen och till lifvets slut tillhöra funnit mera ogynnsamma tänkesätt, mera vrånga sinnen och mera tillslutna hjertan, än just denna beklagansvärda Sofia Magdalena, som tycktes vara af ödet dömd att under purpurn städse bära ett blödande hjerta. Sjelfve den eljest så milde och älsklige Adolf Fredrik, som nu var på svenska thronen uppstigen, efter Fredrik I:s död, visade sin unga sonhustru -- om icke uppenbar ovilja, åtminstone kallsinnighet, liksom hade hon rådt för att hon af politiken blifvit tvingad att blifva Sveriges kronprinsessa. Om Lovisa Ulrikas
