Sida 88
Äfven andra hennes landsmän, hvilka alls icke kunde begripa, att hon skulle kunna kallas vacker, påstås hafva hatat och smädat henne, för det hon gjort sig “till ett spektakel“ för en skådelysten hop. -- Stackars liten Carin! så föga glädje hade hon af sin oförlikneliga skönhets herrliga gåfva.
Carlén, Christina Serafia, född 1831, syster till Johan Gabriel och Octavia Carlén, har visat sig vara en ganska lofvande författarinna. Hon har under flera olika signaturer skrifvit i åtskilliga kalendrar och tidskrifter, både på vers och prosa, men tycks dock hafva mesta anlaget för poesi. Under signaturen C. C. har hon författat några smärre noveller, eller egentligen, med en lätt och ledig hand, tecknat några episoder ur vårt lands historia.
Carlén, Emilie, är ett namn, som i många år har klingat, icke allenast inom våra landamären och hos våra skandinaviska grannar, utan fjerran ut i verlden, från land till land, buret på ryktets vingar. Vi behöfva således icke säga, att det är ett stort, ett för oss svenskar oändligen kärt namn, ett namn, som ger sin betydliga glans åt vårt lands litteratur och som för everldliga tider kommer att, såsom en stjerna af första ordningen, glänsa i dess häfder.
Emilie Carlén, den frejdade romanförfattarinnan, är född i Strömstad, der hennes far, Roger Smith, var köpman. Hon har således redan från barndomen införlifvat sig med hafskusten och med dess invånares från landets och uppstädernas befolknings så i allo skiljaktiga lefnadssätt, med Bohuslänska skärgårdens nakna, gråa klippor -- ja, med hela denna vilda, ödsliga, osköna natur, vid hvars åsyn enhvar ryser, som är van vid grönskande ängar, böljande sädesfält och lummiga löfskogar, men som, besynnerligt nog, icke blott älskas, utan -- så underligt det än kan låta -- föredrages framför all annan natur, af mången, som der är född och uppfostrad. Så underbart drager fosterlandskänslan hjertat starkast och förnämligast till den fläck af jorden, der det aldraförst började klappa.
Fru Carlén lärer såsom helt ung flicka hafva mer än en gång åtföljt sin far på än det ena, än det andra af hans fartyg, der det roade honom att sjelf vara med ombord, nemligen på kortare sjöresor. Deraf hennes ovanliga, för mången obegripliga kännedom om sjöväsendet med alla dess faror och fasor, men med dess icke desto mindre fria och friska lif; deraf hennes beundransvärda förmåga, att i skrift åskådliggöra alla dessa taflor, så rika på både skuggor och dagrar, hvilka i decennier fägnat oss med sitt än solbeglänsta, än i nattens töcken insvepta och endast af glödröda blixtar upplysta sceneri, ständigt detsamma och dock ständigt nytt, alltid lika demoniskt hänförande och trolskt fängslande, ja, så, att man sitter der med stirrande ögon, uppspärrad mun och darrande lemmar, och dock fruktar att förlora ens den ringaste skymt af den rysligt sköna taflan.
Emilie Carlén är född d. 8 Augusti 1807. Hon gifte sig första gången, 1827, med provincialläkaren A. Flygare och flyttade med honom till Småland, men återvände 1833, sedan hon blifvit enka, till sin födelseort, der hon bodde under några år. Men då, efter utgifvandet af hennes första roman, eller novell, Waldemar Klein, den hos henne inneboende ovanliga skriftställareförmågan blef af allmänheten både känd och erkänd, då på detta hennes med så mycket intresse lästa arbete snart följde ett annat, Representanten, och ett tredje, Gustaf Lindorm, flyttade fru Flygare, dertill öfvertalad af den då i Stockholm boende förläggaren Thomson, utgifvaren af Kabinettsbibliotheket, till hufvudstaden, som sedermera egt lyckan att beständigt räkna henne bland sina invånare.
Tätt efter hvarandra följde nu en hel serie af romaner af den frejdstora författarinnans hand, både medan hon var enka och sedan hon 1841 ingått nytt äktenskap med den bekante juristen och litteratören herr Johan Gabriel Carlén, efter hvilken tid hon började teckna sig Flygare-Carlén. Hon utgaf: Professorn och hans Skyddlingar, Fosterbröderna, Rosen på Tistelön, Kyrkoinvigningen i Hammarby, Skjutsgossen, Kamrer Lassman, Fideikommisset, Pål Värning, Vindskuporna, Bruden på Omberg, Romanhjeltinnan, Ett år, Jungfrutornet, Enslingen på Johannisskäret, Ett rykte, En natt vid Bullarsjön, Förmyndaren, samt slutligen Ett Köpmanhus i Skärgården. Möjligen hafva vi dock här uteglömt någon, eller några, likasom vi försummat iakttaga de särskilda arbetenas chronologiska ordning sins emellan.
