Sida 257
Lejonhufvud, Margaretha, Gustaf Wasas andra gemål. Såsom en bland de herrligaste uppenbarelser från en längesedan förfluten tid står Margaretha Lejonhufvud, Gustafs goda engel, för vår själs öga, klart belyst af historiens fackla. Hvad hon var för sin gemål, sina barn, ja, för hela Sveas folk, har en tacksam efterverld i lifligt minne förvarat, och lefva skall hon i detta folks hjertan, så länge läppar finnas, hvilka med glad stolthet uttala namnet Wasa.
Margaretha, dotter af riksrådet, riddaren och höfvidsmannen på Örebro slott, Erik Abrahamsson Lejonhufvud till Loholm, var född på nyårsdagen 1514 och således vid sin förmälning med Gustaf, den 1 Okt. 1536, nära tjugotre år gammal. Hon hade redan länge, nästan från barndomen, varit förlofvad med Svante Sture, en ung ädling af de mest lofvande egenskaper och hvars dygder voro lika lysande som hans namn. Gustaf visste detta, men låtsade icke derom, förtjust som han var i den hulda Margaretha, på den tiden Sveriges största skönhet. Såsom konung fruktade han ingen korg och fick den icke heller, hur många och heta än de tårar voro, dem Margaretha i hemlighet fällde öfver sin tvungna trolöshet mot barndomsvännen.
Svante Sture, son af riksföreståndaren Sten Sture den yngre, skulle väl, dels för sin egen, dels för sina förfäders lysande förtjenster, kunnat göra anspråk på Sveriges konungakrona, och det så mycket mer, som han var Christina Gyllenstjernas son. Men Gustaf Wasa uppträdde såsom rikets befriare ur ett ilsket rofdjurs bloddrypande klor, och den unge Sturen såg sina anspråk, så väl som sina förhoppningar, bortdunsta som en dimma.
Han såg det dock utan ringaste agg och afund emot Gustaf. Ingen ärelystnadens retelse, ingen ondskans förförelse, icke ens den mest sireniska lockelse på främmande jord, der han länge vistades, förmådde honom att bära afvig sköld mot fosterlandet och konungen, hvilken sednare han ansåg sig böra, såsom redlig undersåte, ära och lyda. Hur han än frestades, förblef han ståndaktig och svarade dem, som sökte förmå honom till otrohet, att han genom en sådan trodde sig vanhelga sina stora fäders minne, på samma gång han fläckade sin egen vapensköld.
Men då hade den ädle Sturen ännu ingen aning om det värsta profvet, hvarpå hans ståndaktighet skulle sättas. Innerligt glad att efter ett längre vistande i främmande land få återvända till hemlandet, vid hvilket han med så många och ömma band var fästad, klappade hans hjerta af längtan att få besöka den älskade bruden. -- Först då fick han veta, att hon var blefven Gustafs drottning!
Må man föreställa sig den arme Svantes förtviflan! Läsare! ... har du någonsin hyst hoppet om en kommande sällhet, nej -- icke hoppet endast, utan den fullkomliga vissheten derom ... har du burit denna saliggörande känsla med dig öfverallt, gifvit den gestalt och form, slutit den tätt intill ditt hjerta, hyllat och smekt den, såsom man smeker ett bortklemadt barn -- och du ser denna din ljufva drömgestalt med ens förbleknad, oåterkalleligen försvinna -- då, allena, vet du hvad den ädle Sturen led.
Men icke ens nu föll det honom in att hysa hat mot den, som i allt stod honom i vägen och som nu tillfogat honom ett sådant oläkligt hjertesår. Väl kände han hur det sved; men Gustaf var hans konung, var vida mer -- han var sitt fosterlands räddare ur eländets djup -- och Sturen qväfde sin smärta, åtminstone tänkte han aldrig på att hämnas.
Ännu en gång ville han dock se sin bortröfvade brud och säga henne några afskedets ord; derifrån skulle ingen mensklig makt hindra honom. Han begaf sig således upp på slottet, begärde inträde och lyckades träffa drottningen ensam.
Huru deras första möte var har historien icke upptecknat, lika litet de ord, som vexlades dem emellan, endast det, att konung Gustaf plötsligt öfverraskade dem i ett för dem alla tre ganska kritiskt ögonblick. Sturen låg nemligen på knä för Margaretha och höll hennes hand mellan sina händer.
Kungens ögon sköto blixtar under de sänkta ögonbrynen och en åskdiger sky lägrade sig på hans panna, då Margaretha, med en klok qvinnas hela fintlighet och själsnärvaro, samt utan att synas förlägen, vände sig till sin gemål, med bön om Högstdensammes bifall till Svantes förening med drottningens yngre syster Märtha, hvarom han just nu anhöll.
