Sida 202
mezzosopran är, enligt en annan musikkännares yttrande, kraftig, fyllig och af en intagande, underbar timbre.
Hebbe, Wendela, född Åstrand. Fadern prost och kyrkoherde i Sandsjö. Hon var född år 1808. Blef gift med vice häradshöfdingen J. Hebbe, som efter några år råkade i ekonomiskt obestånd, hvaraf följden blef att han gick i frivillig landsflykt. Fru Hebbe flyttade då till hufvudstaden med sina barn. Hon är inom svenska litteraturen känd med signaturen W. Har utgifvit fyra romaner och en mängd noveller, samt en ännu större mängd öfversättningar, hufvudsakligast på L. J. Hjertas förlag. Äfven på tyska och fransyska har en af hennes romaner blifvit utgifven. -- Hennes döttrar, Thekla och Signe (om Signe se ofvan), hafva beträdt scenen. Thekla, född 1834, dog 1861, efter att i flera år ha uppträdt med beröm på Kongl. theatern i Stockholm.
Hedenström, Fredrika Beata, dotter af kronobefallningsmannen Pehr Hedenström, gifte sig 1772 med domprosten Hans Graffman, med hvilken hon i 52 år sammanlefde, intill år 1824, då hon med döden afgick. De båda makarne bestämde hela sin ganska betydliga förmögenhet till välgörande ändamål. Så anslogo de genom testamente, år 1818, en summa af 7500 rdr till stipendier åt studerande i Upsala, hvilken fond 1824 ökades med 4500. Sedan gåfvo de, dessutom, betydliga summor till sju olika skolor och gymnasier.
Hedenström, Fredrika Lovisa, enka efter sterbhusnotarien Nils Ludvig Thåström, testamenterade 1832 ett kapital, som 1857 utgjorde 9000 rdr rmt, samt fjerdedelen af huset N:o 17 i qvarteret Nedra Jernvägen, i Catharina församling, till en pensionsanstalt för enkor och barn efter civila tjenstemän inom Justitie-kollegium och Förmyndare-kammaren i Stockholm, der hennes man i lifstiden under många år tjenstgjort.
Hedin, Zelma E. Carolina (född Bergnehr). Hennes födelseår är oss obekant -- och likgiltigt, ty vi sluta oss till hennes öfriga beundrare i deras uppgift att hon är den eviga ungdomen. Hon kom vid tolf års ålder till Kongl. theaterns elevskola, der hon naturligtvis åtnjöt samma undervisning som de öfriga eleverna, men med föga framgång; hon var, såsom hon sjelf berättat, den dummaste, hvarmed förmodligen menades den minst kunniga bland hennes kamrater. Det förklaras deraf att hennes håg för musiken upptog hennes tid och hennes bemödanden. Hon var också fördenskull den skickligaste i behandlingen af fortepianot. Efter ett och ännu ett profår ansåg direktionen icke skäl vara att låta henne fortfarande tillhöra elevskolan, då hon gjort ringa framsteg, såsom vid en andra examen utröntes. Den utmärkta skådespelerskan fru Bock ansåg likväl möjligt att dana henne för scenen; genom hennes deltagande och uthålliga välvilja vid undervisningen, samt genom fru Eriksons bemödanden för det omedelbart praktiska, kom den unga flickan, vid 14 års ålder, derhän att få debutera såsom Fatima i Korsfararne, en roll, hvari hon -- äfvenledes efter hennes egna ord -- spelade "förfärligt illa", men der ungdomlighet och skönhet förskaffade henne publikens deltagande och bifallstecken. Theaterkritiken omnämnde också sedermera i offentligheten hvilken hänförande apparition hon varit, men några vackra omdömen om hennes talent förmärktes icke. Den förbigick man med vältalighetens tystnad. Denna tvetydiga framgång beredde henne likväl direktionens medgifvande att ännu i två år få tillhöra elevskolan. Publikens ynnest uppmuntrade henne att genom studier tillvinna sig bifall på andra grunder än dem hon af naturen erhållit i det yttre, d. v. s. ett ovanligt vackert hufvud och en blick af utomordentlig skönhet.
Vid femton års ålder debuterade hon i Preciosa och med Lottas roll i Brodertvisten, hvari hon lyckades så, att man såg att hon icke saknat anlag, endast studier.
Under några följande år steg hon allt mera i talent, äfvensom i publikens ynnest; men ett hastigt steg till utvidgad verksamhet uppkom genom Emilie Högqvists död, emedan hela hennes repertoir öfverflyttades på den då varande fru Kinmansson. Hon företog nu en resa till Paris för att genom studier af de vidtberömda artisterna vid Theatre François, demoiselle Rachel och madame Broan, den förra i tragiska roller, den sednare i komedien, utbilda sig till -- det som hon sedermera blifvit. Af den förstnämnda
