Sida 452
Ö.
Öberg, Charlotta. Ur tidningen "Svenska Arbetaren" för den 13 Augusti 1864 låna vi följande teckning af skaldinnan Lotta Öberg: "För omkring 30 år sedan bodde ett fattigt arbetsfolk i ett dåligt rum på Luntmakaregatan uti Stockholm. Mannen var timmerkarl och hustrun gick som hjelp i husen. De hade ett enda barn, en dotter, som var svag, klen och sjuklig. Lik en ädel drifhusväxt i ett mörkt rum, hade hon hastigt vuxit upp, en lungsigtrodnad färgade hennes porslinshvita kinder och den smärta gestalten tycktes liksom sakna styrka att uppbära sig sjelf. Hon var sexton år gammal och passade till ingenting i föräldrarnes hem. Af en välvillig grannfru, som hade en son i skolan, fick hon låna dennes skolböcker och hvad annat bokligt som kunde finnas i detta tarfliga hus. Derigenom vaknade hos henne ett inre lif. Böcker voro och blefvo hennes sällskap, hennes näring, hennes behof; de väckte slumrande krafter i hennes själ. Der hade förut legat likasom tyngder och plågor och främmande krafter, omedvetet, men känbart, outveckladt, men tillstädes. Nu började detta chaos att klarna, ljusna och reda sig. Det var en skaldenatur, som, omsluten af en kall, hård och trång omgifning, icke kunde af egen kraft utveckla sig, liksom vissa ädla blommor i oblida luftstreck sakna förmåga att sjelfva öppna sin knopp, samt multna och förgås derinom, om ej knoppsprickningen underhjelpes utifrån. Hennes hjerta började öppna sig. Skära, älskliga, djupa toner sökte sig språk att gifva sig tillkänna, och funno det liksom af sig sjelfva. Liksom Pehr Hörberg gjorde sina första utkast på stenar, näfver och brädlappar, ritade den unga flickan, ty skrifva kunde man icke kalla hennes försök, poetiska ingifvelser af en hög jungfrulig skönhet på, af välvilja erhållet, makulatur från hökareboden eller karduspapper från tobaksboden. Älskad och på det ömmaste omhuldad af en fattig, obildad moder, som för dottern endast såg en mörk och hopplös framtid, men älskade henne mer i samma mån hon fann henne hjelplös och olycklig, lefde den unga skaldinnan ensam med sina drömmar, sina böcker och skriföfningar, oförstådd af verlden och sjelf ej förstående en verld, som var så hård, trång, mörk och kall omkring henne.
En gammal rik och välvillig fru vid Skeppsbron skulle af sitt husfolk beredas en liten öfverraskning på sin födelsedag. De välvilliga hade råd för blommor och små gåfvor åt den goda husmodern, men kände behofvet af mera talande uttryck för sin tillgifvenhet och kärlek; de ville hafva något skrifvet, då de ej kunde tala hvad de vid ett sådant tillfälle önskade. Hjelphustrun, som gjorde grofsysslorna, reste sig under öfverläggningen upp från sitt arbete och ropade fryntligt: "varen icke ledsna, jag skall skaffa er verser; min dotter skall skrifva till i morgon åt er; gif henne blott litet papper." Öfverraskningen och glädjen voro lika stora. Vid högtidsdagen kom också madam Öberg med de utlofvade verserna. Det var en liten dikt af så enkelt behag, så fint doft af kärlek och tacksamhet för den vördnadsvärda gamla, att hon icke mindre öfverraskades och gladdes, än hennes husfolk när madam Öberg vid skurbaljan gaf sitt löfte. För en umgängesvän, som dagen derefter gjorde henne ett besök, berättade den gamla frun sin gårdagsfest och visade såsom kronan derpå de erhållna verserna. Denna, lika öfverraskad som värdinnan, säger: "Jag är till middagen i dag hos grefvinnan Wetterstedt; tillåt mig att få visa dessa verser för hans excellens, hvilken, lika upphöjd gynnare, som fin kännare af vittra alster, säkert skall deruti finna ett stort nöje." Med den lilla berättelsen om författarinnan framlemnades verserna till den vittre domaren. "Jag finner icke allenast så mycket snille deruti", säger han, "utan äfven så mycken bildning och underbyggnad förrådas i dessa verser, att jag ej kan sätta mycken tro till hela den pikanta historien om skurmadamens dotter och poesien på
