Sida 380
elakhet -- man skulle kunna säga systematiska förföljelse -- mot sin sonhustru vilja vi icke ens tala: den räckte från början af prinsessans hitkomst och till den gamla drottningens död, och man skulle med berättelsen härom kunna fylla folianter. -- Den bäste af alla var -- åtminstone i början -- den unge kronprinsen sjelf, huru bittert han än inom sig sörjde öfver att vara ett oligarkiens offer, han, som så gerna velat sjelf välja sig gemål. Men, han hyste deltagande för den främmande furstinnan, och de unga makarne började småningom närma sig till hvarandra, om icke i kärlek, åtminstone i förtroende och högaktning, då Lovisa Ulrika, outtröttlig i sitt hat, lyckades göra slut på detta goda förhållande och att åter göra kronprinsen främmande för sin gemål.
Sofia Magdalena var ej utan yttre behag och hon egde äfven flera af de dygder, som kunna fordras af en drottning. Hon var ovanligt gudfruktig -- kanske skadade henne detta ej litet inom detta ogudaktiga och lättsinniga hof. Hon var derjemte mild och fördrog, med en martyrs tålamod, sitt öde, utan att klaga. Men hon hade den olyckan att synas kall, om hon ock icke var det. Antingen af stolthet, eller af öfvertygelse om att det så måste vara, slöt hon inom sig alla vaknande känslor. Naturen hade nekat henne den liflighet, det behagliga sätt, hvarmed qvinnan i allmänhet intager och fängslar. Icke ens folket älskade henne, just för hennes sträfhets och stelhets skull, och man beskyller henne för att hafva varit särdeles högmodig. Kanske hade hon under lyckligare förhållanden förekommit svenskarne helt annorlunda.
Det svåraste af hennes lidanden var dock säkert det, att hon verkligen var kär i sin gemål, utan att af honom kunna vinna den ringaste genkärlek. I detta fall var hennes öde lika med hennes fränkas, Christinas i Preussen, Fredrik den Stores gemål.
Då härtill kommer allt det förfärliga krånglet, allt det afskyvärda ränksmideriet inom svenska hofvet, jemte de skandalösa historierna, dem man helst i tysthet förbigår, men hvilkas medelpunkt Sofia Magdalena var, hon, med sin varma gudsfruktan, hon, med sin rena sedlighetskänsla, med sitt omutliga begrepp om det rätta, så måste man bekänna, att hon var för både samtid och efterverld ett medlidandets föremål, huru ogerna än hennes stolthet ville medgifva det.
Och då slutligen hennes gemål blef mördad, hennes son från thronen afsatt och med hela sin familj drifven i landsflykt, samt, till råga på allt, Gustaf IV Adolfs barn och efterkommande för alltid uteslutna från arfföljden -- då må man med skäl medgifva, att den arma drottningens olycksmått var rågadt.
Sofia Magdalena lefde dock i tjugoett år efter sin gemåls död och i fyra år efter sonens afsättning. Hon afled på Ulriksdals slott d. 21 Augusti 1813, sextiosju år gammal.
Sofia Wilhelmina. Hon var konung Gustaf IV Adolfs och hans gemåls, drottning Fredrika Dorothea Wilhelminas af Baden, äldsta dotter och föddes d. 21 Maj 1801. Ehuru ett Majbarn och ett kungabarn skördade dock denna prinsessa ingalunda alla de lyckans blommor, som de kring hennes vagga församlade hoppets genier lofvade strö på hennes lefnadsstig. Hon var blott nioårig, då hon följde sina föräldrar ur Sverige. Från landsflyktens vanliga ödslighet var den unga prinsessan likväl någorlunda skyddad, när hennes moder snart sjelf jemte sina barn upptogs i moderliga armar vid hofvet i Baden. Sorgliga familjförhållanden följde likväl den uppväxande prinsessan, då oenighet snart uppkom emellan hennes föräldrar, hvarvid man, såsom det synes med rättvisa, kastat skulden på hennes fader, den af olyckan ännu mer än förut sinnesojemne konung Gustaf IV Adolf. En lycklig omkastning bereddes henne, då hon år 1819, vid 18 års ålder, blef förmäld med sin kusin Carl Leopold Fredrik, regerande storhertig af Baden, med hvilken hon sammanlefde i ett 33-årigt äktenskap till 1852, då hon blef enka, hvarvid hennes äldste son intog faderns thron och blef sin moders regent. En af hennes döttrar förmäldes med en rysk storfurste.
En af våra författarinnor gjorde henne sin uppvaktning på hennes äldre dagar. Hon beskrifver detta sammanträffande sålunda: "Hennes palats låg i en liten park och liknade mera en vacker enskild boning än ett furstligt slott. Sköna träd, väl vårdade gräsmattor och gångar omgåfvo byggningen. Ingen den ringaste ståt i
