Sida 340
ridderliga sinnelag, dels kanske ock af politik. Dagen före revolutionen gafs "Thetis och Pelé" och derefter en stor soupé på slottet. Mellantiden upptogs med spel; friherrinnan förlorade en summa till konungen, som, i det han mottog hennes sedel, yttrade att han skulle gömma den såsom ett minne af henne, tillika önskande att han sjelf kunde hafva något för handen, som kunde göra honom påmind hos henne. Då hon yttrade att ett sådant bevis visst icke behöfdes, för att hågkomsten af H. M:ts ynnest alltid skulle lefva i hennes tacksamma hjerta, svarade konungen: "Jag får snart se, på hvad sätt ni kommer ihåg mig." Två år derefter erinrade han henne om samtalet, tog kokarden af sin hatt och gaf den som en skänk åt unga baron Pechlin, som då var 11 à 12 år gammal, och lät tillika åt honom utfärda en fändriks-fullmakt. -- När konungen på revolutionsdagen red förbi hennes fönster, skickade han upp en adjutant för att be henne vara lugn i hänseende till hvad inträffa skulle. Äfven enda dottern, fröken Amalia Fredrika P., hade på ett mycket utmärkt sätt blifvit bemött af både konungen och drottningen, ehuru de annars ej plägade visa ogifta fruntimmer särdeles uppmärksamhet. -- Friherrinnan Pechlin dog år 1788 på Lundstorp vid Södertelje.
Plomgren, Anna Margaretha, född i Stockholm 1734 och dotter af kommersrådet Anders P., var ett fruntimmer som, lik en äkta romanhjeltinna, vågade mycket för sin kärleks skull. En ung baron Horn friade till henne, men hade icke den lyckan att behaga hennes far, den stolte penningmannen, hvilken säkert önskade få välja sig en måg efter sitt tycke och troligen ur sin egen kast. -- Då nu faderns och dotterns tycken i detta fall voro så skiljaktiga, kunde flickan ej vinna sin önskan på annan väg, än genom att spela sin fader ett spratt, hvilket också gjordes helt behändigt och fullkomligt lyckades.
Kommersrådet Plomgren hade en afton trenne af sina intimaste vänner hemma i sitt hus, nemligen kanslirådet Ekestubbe, bankosekreteraren Lundmarck och hofintendenten Lundberg, med hvilka han satt och språkade helt förtroligt. Detta var året 1758, således under den s. k. frihetstiden i Sverige. Så snart soupén var förtärd, plägade alltid en bål inbäras, nemligen då der var främmande, hvarvid dottern i huset steg upp ifrån bordet. Så skedde äfven nu: bålen inbars, den unga flickan försvann och de trenne gubbarne höllo sig muntra.
Men, när nu fadern och hans vänner hade druckit nog och den förstnämnde kallade på sin dotter, var hon försvunnen. Ingen fick rätt på henne den aftonen, hur man än letade och ropade. Skön Anna hade icke allenast lemnat sin fars hus, utan till och med, samma afton, gift sig med sin älskare, baron Fredrik Horn till Åminne. En okänd prest, heter det, hade förrättat vigseln. -- Det måtte ha varit lättare då än nu med sådana vigtiga handlingar; nu skulle ingen prest våga förrätta vigsel utan föregående lysning. Sådant skulle ovilkorligen följas af tjenstens förlust.
Om, eller huru, den sålunda bedragne fadern försonade sig med sin dotter, vet man icke, endast att den honom påtrugade mågen, från korporal vid lifdrabanterna (svarande mot kapten), som han var vid sitt giftermål, ganska fort avancerade, så att han blef general-löjtnant och grefve. Han stod i mycken nåd hos Gustaf III, hvars hela förtroende han egde, helst vid revolutionen 1772, då Horn förde högsta befälet öfver trupperna, näst konungen sjelf.
De voro ganska lyckliga, dessa makar, som, för att få ega hvarandra, hade trotsat så väl verldens omdöme, som en faders vrede. Emellertid, om det ofta förefaller hårdt att tvänne unga menniskors ve eller väl för hela lifvet måste bero på en faders eller moders vilja, ej alltid grundad på en fast och sann öfvertygelse, utan oftast på ensidighet, nyck eller sjelfviska bevekelsegrunder, så är det ej desto mindre sannt, att lyckan sällan plär i längden vara med sådana äktenskap, som försiggå i trots af föräldrars förbud. Det är, som om Försynen ej ville hafva det så, att barnen finge skapa sin lycka utan faders och moders välsignelser.
Så ock här. Anna Plomgren var visserligen en ganska lycklig maka, men blef deremot en ytterst olycklig mor, ithy att hennes ende son, Claes Fredrik H., en vek, svärmande och poetisk yngling, som varit personligen älskad af Gustaf III, blef för delaktighet i denne konungs mord arresterad, förhörd, öfverbevisad och, efter en
