Sida 290
Oktober år 1627 till Februari 1628 antastades hon af en svindelanda eller sjukdom, hvars symptomer voro förfärliga. Man trodde henne vara besatt af en ond ande; hon plågades med lemmarnes onaturliga än utsträckning, än indragning, förlorade förmågan att höra, se och tala, samt vred tungan ned i strupen. Men med lossadt tungband utbröt hon i rysliga blasfemier emot Treenigheten. Sedan hon varit sådan i tre veckors tid, förvandlades hon liksom i en ljusens engel, påyrkade hållandet af den judiska sabbaten, spådde, bestraffade den då brukliga yppigheten i kläder, t. ex. valkar, kragar, sporrar, sammetsbindlar, snörsatta mössor och muffar, silfverkedjor, röda regarnsstrumpor, puder i håret, med mera dylikt."
Maria, dotter af konung Edvard i England, blef 1476 förlofvad med konung Johan II eller Hans, men dog i Greenwich innan förmälningen hann försiggå.
Maria af Pfalz. Drottningnamnet bars väl icke egentligen af denna furstinna, emedan hon dog innan Sveriges krona öfverflyttades på hertig Carls, sedermera konung Carl IX:s, hufvud; men såsom maka till en bland vårt lands mest framstående konungar bör hon dock bland raden af svenska drottningar intaga ett rum, särdeles som hon intager det med så mycken heder och lefver i kär och tacksam åminnelse, såsom en god, mild och välgörande furstinna.
Under en utrikes resa, den Carl företog medan han var hertig af Södermanland, nemligen under Johan III:s regering, förälskade han sig i en ung tysk prinsessa och anhöll om hennes hand. Han hjertas utkorade var Maria, dotter till kurfursten af Pfalz, Ludvig VI. Hon var född 1562 och således blott 17 år gammal, då bröllopet firades i Heidelberg, d. 3 Maj 1579.
Innerligt och varmt älskade Carl denna sin första gemål, hvilken också med den innerligaste kärlek slöt sig till honom. Sträng, befallande och despotisk mot alla andra, var han mot henne mild och eftergifven och beviljade icke sällan hennes böner, dem hon med den henne egna gratien förstod att framställa. Dessa böner gällde vanligtvis någon olycklig, som ådragit sig hertigens vrede och för hvilken hon sökte utverka nåd.
Den unga Maria var så obeskrifligt täck, så intagande, så sannt qvinlig, så undfallande och så innerligt god, att Carl, den eljest så sträfve och bistre, ej kunde annat än lyckönska sig att hafva bland sitt stormiga lifs många törnen och blodiga lagrar fått infläta en sådan täck och ljuft doftande blomma, hvars egande utgjorde hans högsta lycka.
Men denna lycka blef ej långvarig. Efter ett tioårigt äktenskap, hvarunder Maria skänkt sin gemål sex barn, af hvilka ej mindre än fem dogo helt späda och endast det fjerde i ordningen blef vid lif, afled hon på Eskilstuna slott d. 29 Juli 1589, och begrofs i Strengnäs domkyrka. Hon hade länge lidit af en svår, lokal sjukdom, hvilken ingalunda förbättrades af de många sorger hon erfor; ty hårdt måtte det vara, att gifva lifvet åt så många barn, för att efter en kort tid nödgas öfverlemna dem åt döden och grafven.
Maria var djupt sörjd af hela svenska nationen, dock allramest af sin gemål, som aldrig kunde glömma henne.
Hennes fjerde barn, som öfverlefde henne, var prinsessan Catharina, sedermera gift med pfalzgrefven Johan Casimir af Zweibrücken. -- Mariestad, som anlades 1583, har sitt namn efter hertiginnan Maria, äfvensom den der bredvid liggande kungsgården Marieholm, der hon och hertig Carl ofta vistades.
Maria Eleonora. Om denna drottning, likasom om alla högt uppsatta eller mycket framstående personer, hafva ofta blifvit och skola ofta blifva olika och hvarandra motsägande omdömen fällda. Somliga kasta en mörk skugga af klander och förkastelse öfver Maria Eleonoras bild, för hennes synnerliga nyckfullhets och häftighets skull, för den efterhängsna, nästan vansinniga kärlek, hvarmed hon mera plågade än gladde sin kungliga gemål, för hennes brist på moderlighet mot sitt enda barn, för hennes theatraliska sätt att sörja som enka, för hennes aldrig öfvervunna ovilja mot Sverige, samt för hennes klandervärda flykt derifrån. Andra åter förlåta henne allt, på grund af hennes olycka att förlora den dyrkade maken; de vilja ursäkta hennes besynnerliga lynne, såsom medfödt och ej i barndomen stäfjadt, och hennes ringa tycke för vårt land vilja de skylla helt och hållet på rikskansleren Oxenstjerna, som från början skulle
