Sida 445
lyckades att hänföra publiken. -- Så fortfor det till 1820, då hon med sin man lemnade Sverige, för att besöka hans hemland Italien. Derifrån reste de båda makarne till München, der fru Casagli tog engagement på längre tid. -- Emellertid blef hon enka; och då hon redan under mannens tid erfarit mycken längtan efter sitt fädernesland, beslöt hon nu att, fri och ledig som hon var, dit återresa. Hon ville dock, innan hon anträdde denna lika besvärliga som kostsamma resa, först göra sig förvissad om att här finna sin utkomst. Således skref hon från Parma, dit hon då begifvit sig, hit till Stockholm, till baron Lagerbjelke, den dåvarande theaterdirektören, och bad om engagement vid scenen. Men baronen svarade, att fru Casaglis alla fordna roller nu innehades af mamsell Henriette Widerberg, samt att ingen plats vid vår scen vore ledig. -- Orsaken var, att Lagerbjelke hade ryktesvis hört berättas, det fru Casaglis förr så förträffliga röst skulle vara betydligt försämrad.
Detta nekande svar var en hård dom för den till hemmet längtande svenskan, nu ensam i ett främmande land. Sjuklig redan förut, träffade baron Lagerbjelkes bref henne såsom ett hårdt slag och drog ett bredt streck öfver alla hennes nyss så leende beräkningar, så att hon blef ännu mera sjuklig. Hon stannade i Parma; ty då hon ej fann bröd i fosterlandet var det henne likgiltigt hvar i utlandet hon trånade och led. Hennes sjukdom gjorde oupphörliga framsteg; stundom, under sina svåra lidanden, råkade hon i yrsel. Under ett sådant anfall klättrade hon, i ett obevakadt ögonblick, upp i ett fönster, störtade ut derigenom och afled genast af fallet mot stengatan. Hon var då ej fullt 40 år gammal
X.
Xerxina. Enligt Messenii uppgift skulle Sverige en gång hafva varit nära att erhålla en drottning med detta ovanliga namn; men som man föga kan trygga sig vid hans ofta ganska lösliga intyganden uti vår äldre historia, isynnerhet när inga tillförlitliga källor tillika anföras, samt till och med sjelfva de urkunder, han stundom till stöd för sina påståenden åberopar, ofta endast med största varsamhet kunna såsom fullgoda antagas, torde hela denna sak möjligen icke vara annat än en lös dikt. Han omtalar nemligen att ett giftermål varit i fråga mellan konung Christoffer af Bajern och prinsessan Xerxina, en dotter af sultan Balthasar i Egypten, och anför till och med sultanens eget bref härom till konung Christoffer. Sultanen omnämner deruti, huru han emottagit konungens budbärare, en Mäster Johannes af Europa, hvilken han säger nu vända tillbaka till konungen, medförande till honom ett guldkäril med äkta balsam. Sjelf yttrar sultanen sig snart ämna i egen person besöka konung Christoffer på sitt stora fartyg Zephyrus, och vid detta tillfälle gifva honom sin sköna dotter Xerxina till gemål. Den titulatur sultan Balthasar begagnar i detta bref är synnerligen högtrafvande. Han kallar sig nemligen gudarnes blodsförvandt, ständig herrskare i Babylon, Alexander den store, regenters regent i Afrika, och konungars konung i Kaldeen, Persien, Lybien, Barbariet, Armenien, Assyrien, Mostenien, Nubien, Alexandria, Egypten, Partien, Medien, Mesopotamien och Hyrkanien, samt den heliga grafvens försvarare. Det kan väl vara ganska möjligt att Messenius verkligen sett ett sådant bref; men om detta äfven varit i sjelfva verket så gammalt, att det kunnat hänföras till konung Christoffer tid, och således någon verklig grund funnits för hans ifrågavarande uppgift, lärer i alla fall den s. k. Johannes af Europa svårligen kunnat hafva varit något annat, än en lycksökande äfventyrare, hvilken måhända kommit från Österlanden, och genom den anförda prunkande skrifvelsen velat förskaffa sig något anseende vid hofvet. Emellertid antager Messenius såsom en afgjord sak, att detta äktenskap verkligen varit å bane; men förklarar sig icke känna orsaken, hvarför afhandlingen icke kom till fullbordan.
