Sida 122
villervalla. Hennes slöseri hade uttömt statskassan, så att rikets finanser voro i största lägervall. Kronogodsen voro i händerna på adeln, som var mäktig och öfverdådig, medan folket var utarmadt och förtryckt. Alla pligtens och moralitetens band voro lösta, oordning rådde öfverallt -- det var ett förfärligt jämmerfullt tillstånd.
Snart sporde man från utlandet, öfverallt der Christina for fram, hurusom hon blef med alla upptänkliga ärebetygelser emottagen och huru hon firades, nästan som om hon hade varit en öfverjordisk varelse. -- Så till vida kunde väl svenskarne tåla vid underrättelserna om deras förra drottning; men då det ändtligen spordes, att hon i staden Inspruck offentligen afsvurit den religion, för hvilken hennes ädle fader kämpat och stupat, då intogos många hjertan af den innerligaste sorg och man kunde icke annat än beklaga den djupa förvillelsen hos en person, af Gud och naturen utrustad med så herrliga gåfvor.
I Rom, dit hon ändtligen omsider kom, blef hon med de största högtidligheter emottagen af påfven Alexander, till hvars ära hon vid sin afsägelse antagit namnet Alexandra, som hon lagt till det af Christina. Ett stort palats, det Farnesiska, hade på förhand blifvit åt henne inredt och på det dyrbaraste möbleradt, samt förärades henne till beständig bostad.
Emellertid började hon snart att ledsna äfven här, i detta Rom, målet för hennes årslånga längtan. Sedan hon skådat allt hvad skådas kunde och i fulla drag njutit af all skön konst, började hon att resa omkring till andra länder. Hon hade ock stött sig med Roms adel och med sjelfva den helige fadern, genom sin brist på andakt under gudstjensterna, samt sin uppenbara brist på tro och vördnad för den lära, till hvilken hon nyligen öfvergått.
Många voro Christinas öden och äfventyr. Sämst af allt var dock det, att hon åter sökte att bli drottning i Sverige, hvilken inkonsekvens kastar en skugga af ömklighet på hennes karakter. Hon gjorde ock personligen tvänne besök här, 1660 och 1667, men blef, såsom man lätt kan tänka sig, med temlig köld emottagen, särdeles den sista gången.
En hel hop dåraktiga handlingar hade Christina begått och det må bli för hennes egen räkning; men det ohyggliga, öfverlagda, med den kallaste grymhet utöfvade mordet på hennes stallmästare Monaldeschi, hvilket skedde i Paris, ingen vet rätt af hvad orsak, gör, att man äfven ryser vid hennes minne, då man förr kunnat endast beklaga henne, såsom olycklig och vilseledd.
Det hade nu blifvit en ny påfve, sedan Alexander VII lemnat detta jordiska. Han hade, såsom kardinal, varit en vän af Christina, och hon återvände således till Rom, hvilken stad hon sedan aldrig mera lemnade. Efter åtskilliga fåfänga försök att bli drottning i Polen lefde hon ändtligen stilla och endast för vitterheten. Hon började skrifva sin egen historia, den hon dedicerade till ingen mer och ingen mindre än -- Gud sjelf.
Den 9 April 1689 afsomnade hon, lugnt och stilla, efter sex dagars plågsam rosfeber. En hviloplats bereddes hennes stoft i sjelfva Peterskyrkan och påfven gjorde hennes likbegängelse så lysande som möjligt. Och detta med rätta, ur hans synpunkt betraktadt. -- Ty den för sitt snille så vida beryktade svenska drottningens, Gustaf II Adolfs egen dotters, öfvergående till katholicismen var väl en bland de största segrar den romerska kyrkan någonsin vunnit.
Coijet, Julia Maria, dotter af framl. kommendörkapten Carl Fredrik C., född 1833, har för sin ovanliga skicklighet i pianospelning blifvit af Musikaliska Akademien vald till dess associée.
Coijet, Juliana Margaretha, dotter af generallöjtnanten Johan Gustaf C., blef gift 1802 med en af rikets herrar Salomon Lövenskiöld. Dessa makar stiftade 1848 en stipendiifond å 50,000 rdr rmt, som först efter fruns död, 1855, blef disponibel. Fonden står under Riddarhusdirektionens vård. -- Till Serafimer-lazarettet gaf hon också sistnämnda år 3000 rdr rmt. Hon var artist samt kopierade flera mästares arbeten i oljefärg.
Constantia, den tredje och yngsta af de trenne döttrar, dem Agda Pehrsdotter hade med dåvarande kronprinsen, sedermera konungen Erik XIV. Hon hade, likasom hennes syster Virginia, fått en ytterst vårdad uppfostran och blef sedan gift med en språkkunnig och mycket berest man, häradshöfdingen i Hanekinds härad i Östergöthland Henrik Frankelin, furstlig kammarjunkare,
