Sida 444
landshöfdingen i Blekinge Hans Wachtmeister. Hon är känd för sin utmärkta skicklighet i att kopiera stora mästares oljemålningar.
Wrede, Agneta, dotter af den rike presidenten Fabian W. och Brita Cruus (se detta ord), föddes d. 12 Nov. 1674 i Stockholm, och blef 1693 gift med öfverstelöjtnanten grefve Axel Johan Lillje, hvilken vid sin tidiga död, 1696, slöt grefliga Lilljeska ätten. Under 34 års enketid styrde hon öfver Wredeska stipendierna, en gåfva af 10,000 daler silfvermynt till Upsala Akademi, som modern donerat, samt de stora egendomarne, allt med ovanlig drift. Hon dog 1730 och hade haft blott ett enda barn att uppfostra. Carl XII:s historiograf, som ock är hennes, intygar att hon var begåfvad med ett qvickt förstånd, undervisad i vetenskaper, lämpliga för hennes kön och stånd. Det var hennes lust att hjelpa fattiga och nödlidande, bygga hospitaler, med nödtorftigt underhåll försedda; hon sågs nästan alla sön- och helgedagar, i högmessor och aftonsånger, veckopredikningar, samt alla morgon- och aftonböner, på sin plats i Clara kyrka i Stockholm; i sitt hus förmanade hon sina tjenare till gudsfruktan och ärbarhet. Fru Agneta har äfven låtit bygga Clara kyrkas södra port i Stockholm, hvarå Lilljeska och Wredeska vapnen, jemte initialerna till deras namn, ses uthuggna. De la Gardieska ätten blef störtad till fattigdom af hennes fader; detta ersatte fru Agneta genom att gifva sin enda dotter, Hedvig Catharina Lillje, till grefve Magnus Julius De la Gardie, som ansett för en förmån för sig att få göra sig urarfva efter sin fader, för att undgå räfsten från reduktions-kommissionen. Så uppsteg den snart ende qvarlefvande De la Gardie hastigt till utmärkt välstånd. Hans fru, som visste med sig att hon återgifvit ätten dess anseende, var dock mycket sjelfrådig, stod i spetsen för Hattarne inom qvinnolinien, och förstörde såsom enka en million i Paris, der hon umgicks med de förnämsta och var hofvets hvardagsgäst; hon öfvergick till katholska läran och dog i Paris 1745. Se vidare Lillje, Hedvig Catharina.
Wrede, Elsa Beata, dotter af riksrådet Fabian W., föddes 1734 och blef 1761 gift med riksrådet Sven Bunge, samt dog 1819 på Beateberg i Röö socken. Vi hafva sett henne upptagen bland våra botanister, för den afhandling, hon utgaf 1806, "Om vinrankors beskärande efter sjelfva naturens anvisning", med tabeller. Då Beatebergs herregård uppbrann omkring år 1858 räddades drifhusen, der fru grefvinnan Bunge hade sina vinkast och sin blomsterodling. -- Vi göra en vördsam hemställan till blomsterna på menniskoslägtets gräsfält, qvinnorna, om botaniken ej skulle lika väl egna sig för deras studium och skriftställareförmåga, som romanen? Måtte vi en dag i blomsterkungen Linnés hemland få se dess döttrar studera Floras barn; det passar dem lika, om ej bättre, än vår manliga ungdom. -- Ännu berättas omkring Beateberg många sägner om fru Elsa W., deribland att hon nästan varit klädd som en karl, med manshatt och halsduk; då hon en gång satt på Stora Operan i Stockholm och snusade ur sin gulddosa, lät Gustaf III sända ett bud till hennes loge för att fråga efter hvad det ovanliga fruntimret hette. Hon svarade då: "Helsa Hans Maj:t och säg att jag är dotter af riksrådet Fabian Wrede samt gift med riksrådet Sven Bunge."
Wässelius, Jeannette Marie, syster till fru Casagli, var född 1784 och antogs vid 9 års ålder såsom elev vid operan i Stockholm. Hon förenade en utmärkt skön och klangfull röst med en liflighet och uttryck, af naturen medfödda, men ock på det sorgfälligaste utbildade af den såsom lärarinna så utmärkt omtyckta och skickliga fru Desguillon. Hon vann således i dubbelt hänseende sina åhörares och åskådares bifall. Hennes mest lyckade roller voro i Slottet Montenero, Sargines, Vattendragaren, Oedip, samt Romeo och Juliette. Under första decenniet af sin tjenstgöring vid kungliga operan påstås hon hafva varit dess förnämsta sångerska. -- Hon blef 1815 utnämnd till hofsångerska; afgick från scenen med pension 1820, men dog ej förrän 1853, den 3 December.
Wässelius, Justina, född 1794, antogs 1805 såsom elev vid Kongl. theatern i Stockholm, blef aktris vid dess lyriska scen 1811 och gifte sig samma år med italienaren Casagli. Hon hade, i förening med sin särdeles vackra sångröst, mycken grace och var särdeles älsklig att skåda på scenen. Hennes förnämsta roller voro Papagenas och Zerlinas, i hvilka båda hon alltid
