Sida 223
Högqvist, Emilie, född i Stockholm d. 1 Maj 1812, död i Turin d. 16 Dec. 1846, var onekligen en bland de herrligaste uppenbarelserna på vår svenska scen, tjusande genom ovanliga behag och hänförande genom stora, i många fall oupphinneliga talanger. Också hafva väl få konstnärinnor på den dramatiska scenen skördat flera och mera rättvist egnade triumfer, än hon, under sin jemförelsevis ganska korta väg till ryktets odödlighet. -- Och odödligt lefver hennes minne hos alla dem, som sågo henne, outplånlig står hennes ljufva, af skönhet och godhet strålande bild i den svenska konstens Pantheon.
"Emilie Högqvist", säger en af hennes biografer, "hade det gemensamt med Athéns Aspasia och Ninon i Paris, att genljudet af hennes ädla och tjusande egenskaper öfverröstat till och med det rättmätiga klandret af sådana förirringar, som eljest aldrig ursäktas hos qvinnan i civiliserade samhällen."
Få yttranden hafva väl varit sannare än detta. Mamsell Högqvist var af naturen outsägligt god: hennes största glädje var att lindra nöd och aftorka tårar, ett ädelt nöje, som hon ock var lycklig nog att kunna förskaffa sig med det henne omgifvande öfverflödet. Sannt är väl, att hennes lefnad, i och för sig sjelf betraktad, väckte de rättänkandes förargelse, men man behöfde blott se henne, för att glömma hurudan hon var i sitt enskilda lif, helst det var genom ryktet nogsamt bekant, hurusom det gafs stunder -- oräkneliga stunder af sönderslitande qval, då den fallna engeln fällde förtviflans tårar öfver sitt förderf och skulle i utbyte mot all den lyx, som omgaf henne, all den förgudning hopen egnade henne, gerna velat köpa sig endast en dags medvetande om ett obefläckadt rykte.
Att af ren partiskhet för en persons skönhet, älskvärdhet och talanger helt och hållet förbise dess moraliska värde är visserligen oförlåtligt, och till en sådan svaghet bör väl ingen rättänkande menniska göra sig skyldig; men i fråga om Emilie Högqvist gjorde sig dock så många konsiderationer gällande. Hennes barndom hade förflutit i ett hem, der lasten och de låga tänkesätten gingo hand i hand med den yttersta fattigdom. Flickan var skön .... modern var en usel varelse -- hvad skulle då följden blifva? -- Man har hört de gräsligaste berättelser om huru denna mor -- helt och hållet ovärdig modersnamnet -- sålde sin dotter, då denna var endast fjorton år, åt en gammal rik vällusting, hvars namn alla Stockholms invånare ganska väl minnas; huru hon öfvertalade -- trugade, piskade henne till att inträda på lastens väg, då flickan af instinkt ryggade tillbaka för det ohyggliga, sminkade spöket.
Icke nog med, att Emilie redan som barn kom till Kongl. theaterns ballettskola, der hennes äldre systers, äfvensom många andra flickors, sällskap och exempel just icke voro de bästa för henne; men det omtalas äfven huru hennes mor plägade tillställa baler för denna klass af theaterflickor, baler, som besöktes af officerare, diplomater, jemte många andra bland hufvudstadens elegantaste ungkarlar, och der det tillgick ganska fritt och obesväradt. -- Vi fråga nu: hurudant skulle det arma barnet bli under sådana förhållanden och i sådan omgifning?
Efter att först hafva under någon tid uppträdt på den dåvarande Selinderska Barntheatern, antogs Emilie Högqvist såsom aktris vid Kongl. theatern. Hon hade emellertid, under åren 1826 --1828, varit engagerad vid en kringresande trupp och då uppträdt i åtskilliga landsorter. På den kungliga scenen gjorde hon i början föga lycka; man prisade visserligen den unga flickans skönhet, men man harmades öfver hennes pjåkiga uttal och hennes tafatthet i åtbörder. Det var först i den lilla dramen Qväkaren, som hon började bli observerad, sedan ökades gradvis publikens intresse för henne. Att hennes bemödanden på konstens väg voro stora, märktes med tillfredsställelse, och ingen har väl öfver sin organ vunnit en sådan makt, som just Emilie Högqvist. Från att vara svag, pipig och nästan plågsam för hörselorganerna, blef rösten fyllig, klangfull och melodisk, så att den smekte örat. Och då man härtill lägger, att hennes skönhet år från år utvecklade sig, yppigare, herrligare, lik rosen, hvars underbara fägring behöfver tid för att blifva hvad den bör blifva, innan den vissnar, samt att det hos konstnärinnan medfödda, fängslande behaget, som i början slumrat, snart följde henne i hvarje hennes fjät, i hvarje hennes mine, i hvarje hennes rörelse, så fattar man
