Sida 262
allmännelighet, som drager till sig förtroendet och blidkar sjelfva afunden, i det hon utplånar afståndet; att hon förstod denna svåra konst, som knappt kan läras, hvartill anlagen måste vara medfödda, att vara allt på sitt ställe, och att således ej vara vitter annat än bland de vittra, men att äfven der vara qvinna, således ej föra ordet, ej vilja framstå som ledarinna och tongifvande. Att hon icke desto mindre, nästan mot sin vilja, blef det, härrörde af hennes genies öfverlägsenhet, af hennes talangs originalitet, af den ovilkorliga aktning och beundran, hennes snilles och hjertas egenskaper ingåfvo alla, som nalkades och kunde fatta henne.
Att skildra karakteren af hennes skalde-art skulle här utgöra ett eget kapitel, men hvilket utrymmet ej medger att egna deråt. Det skulle vara att tillfredsställa kännarens fordringar, hvilken icke behöfver det, emedan han sjelf med eget omdöme kan fylla den lucka vi lemnat tom, och för mängden af läsare, som vilja känna mera än dömma, behöfves den ej heller, ty hvilken sådan af den vanligaste bildning finnes väl, som är obekant med: "Råd till min dotter", "Pojkarne", "Grefvinnans besök", "Den glada festen", "Tiggareflickan", jemte de många blommor af ovansklig skönhet, som utgöra denna krans af immorteller, hvilka skola stråla i vår vitterhets blomstergård, med oförgänglig prakt, så länge någonting deraf finnes qvar för verlden. De tillhöra denna klass, för hvilken icke finns någon tid, någon ålder, någon förändring i bruk och seder. De blifva eviga som menniskonaturen, som sjelfva snillet, under hvilka former det än må uppträda.
Svenska Akademien lät öfver henne prägla en minnespenning; landshöfdingen von Rosenstein författade hennes äreminne och Sergel modellerade hennes bild.
Leopoldh, Thomea.
