Sida 139
äldre år allt mindre och mindre. Slutligen blef hon bekajad med girighetspassionen, hvilken ej sällan vaknar hos åldriga personer. Hon förde, bland annat, ett förfärligt väsen här i Sverige angående sin morgongåfva, den hon bevisade sig ej hafva utfått. Christian I hade nemligen, innan han ännu bekommit Sveriges krona, år 1456 utverkat sig påfven Calixti III:s befallning, att hans drottning i Sverige skulle få till lifgeding eller morgongåfva: Örebro stad, Nerike, Wermland och Norra Skoga, hvilket också vid drottningens kröning 1458 beviljades, men hvaraf hon likväl aldrig kom i besittning, till följd af sin gemåls dåliga handlingar mot Sverige. -- Carl Knutsson Bonde, som, utan afseende på Kalmareunionen, under tiden hade gjort sig till konung af Sverige, vann hon på sin sida, men hans välde blef i detsamma störtadt. Dorothea höll sig då till den svenske riksföreståndaren Sten Sture den äldre, som snart blef en verklig martyr för hennes anspråk. Ty då han icke kunde finna sig vid att till en egentligen dansk drottning utbetala afkastningen af hennes lifgeding, eller ansåg sig hvarken pligtig eller berättigad att göra det, då rådet vägrade, svor hon honom en förfärlig hämnd, hvilken hon ock utförde, genom att af påfven, hos hvilken hon personligen inställde sig, utverka Sturens bannlysning. Under ett krigståg till Finland, hvilket land behöfde försvaras mot ett ryskt anfall, träffade bannstrålen herr Sten, som dock brydde sig föga derom. -- Den oroliga drottningen dog d. 25 November 1491, men icke ens då upphörde stridigheterna om lifgedingen, utan fortsattes ännu i Christian II:s tid.
Med sin första gemål, konung Christopher, hade Dorothea inga barn, men i sitt andra gifte, med Christian I, hade hon fem barn, hvaribland Johan II eller Hans var konung i Sverige från 1497 till 1501, då han afsattes.
Drakenhjelm, Catharina, dotter af kommersrådet Wilhelm D., ledsnade vid Sverige och begaf sig utomlands, der hon antog katholska läran och ingick som nunna i ett kloster i Aachen. Hur länge hon der vistades är ej bekant, men väl, att hon återkom till Sverige, der hon ställdes till ansvar för sitt affall från protestantismen, men benådades genom kongl, resolution, 1670. -- Återigen lemnade hon fäderneslandet, i det hon gifte sig med m:r Jeffery, guvernör i Irland. Hon hade i sitt äktenskap många barn.
Dreuteln, Anna Helena, var gift med en kapten Wilhelm Gideon Lindeijner, hvilken hade den olyckan, att blifva såsom fånge bortförd till Siberien, hvarvid hans trogna maka begärde och erhöll tillstånd, att dit få åtfölja honom. Mannen dog i fångenskapen och den unga enkan, hvars öfvergifna belägenhet och sorgliga öde väckte deltagande, i samma mån, som hennes personliga älskvärdhet intog alla till hennes fördel, blef i sjelfva förvisningslandet, nemligen i staden Tobolsk, år 1717, vid 21 års ålder, omgift med öfverstlöjtnanten Gustaf Mörner, och kom med honom, 1722, efter fredsslutet, tillbaka till sitt fosterland, dit hon dessutom åtföljdes af tre späda barn, hvilka allesammans blifvit i Siberien födda. Hon fick sedan ytterligare fem barn, och dog 1752.
Drifva. Drifva var ej -- strängt att tala -- drottning i Sverige, eller Svealand, men hon var dock förmäld med en svensk konung och torde, i anledning deraf, böra få ett rum i de svenska drottningarnas rad, helst om henne går en sägen, deri historia och saga äro så sammanflätade, att de ej kunna åtskiljas. Berättelsen är dock temligen intressant och lyder som följer:
Wanland, konung i Sverige, den sjette i ordningen från och med Oden, gjorde ett tåg till Finland och förälskade sig der i prinsessan Drifva, kung Snio den gamles dotter, som han begärde och erhöll till gemål. Han stannade der en tid och hade med Drifva en son, som kallades Wisbur. Nu måste dock Wanland hem igen, till sitt eget land, för att styra och ställa der, såsom det höfdes en rättskaffens drott. Han for, men tog ej sin unga gemål med sig. Väl hemkommen glömde han henne så småningom och for ej tillbaka till henne, såsom han lofvat.
Troget och tåligt bidade den öfvergifna makan år från år sin älskade Wanlands återkomst; men då ända till tio solhvarf hade förgått, utan att hans löfte uppfylldes, blef hon vred och skickade trollqvinnan Huld till honom, för att hämnas hans glömska och löftesbrott.
Nu öfverfölls drotten af en pinsam, oemotståndlig längtan efter Drifva och han ville
