Sida 17
en camé med prins Gustafs, en annan med nuvarande konungens porträtt, samt en tredje med en Kristusbild; de förstnämnda köptes af H. M. nuvarande enkedrottningen och den sistnämnda af enkedrottning Desideria. På detta sätt beredde hon sig ytterligare tillgångar att kunna längre uppehålla sig i Paris, der gravörerne nu äfven började betala hennes arbeten, hvaribland ett sigill åt kejsarinnan Eugenie betalades med 80 francs (gravören fick 400 fr.). Hösten 1853 drabbades hennes bror af en sjukdom, hvarföre hon, som ej ville skriftligen underrätta fadern derom, fann sig föranlåten att resa hem, för att kunna på ett mildare och för den gamle mannen mindre farligt sätt meddela honom den sorgliga underrättelsen. Få dagar efter hennes hemkomst insjuknade fadern i choleran och dog. På anmodan af öfverdirektören för myntverket åtog sig då mamsell Lundgren att tills vidare sköta myntgraveraretjensten, i afvaktan på att hennes bror, som till denna tjenst var ämnad, skulle tillfriskna. Men den yngre Lundgren afled ett och ett halft år derefter, utan att hafva tillträdt tjensten. Alldenstund mamsell Lundgren under denna tid skött tjensten till vederbörandes fullkomliga belåtenhet blef hon antagen till myntgravör, och denna tjenst har hon nu bestridt i elfva år samt under tiden bildat fyra elever, af hvilka den ena för närvarande på resestipendium vistas i Paris. År 1854 inträdde hon i gifte med ornamentsbildhuggaren Carl Ahlborn. Hon har visat sig vara lika god maka och husmoder som utmärkt konstnärinna, och detta äktenskap är välsignadt med flera barn.
Lea Ahlborns hufvudsakligaste gravyrarbeten äro: alla stämplar till öremynten i koppar och silfver under konung Oscars regering och den nya uppsättningen deraf under konung Carl XV:s samt stämplarne till hela den nya myntuppsättningen af penni och marka för Finland, alla till tullstaten behöfliga stämplar i riket, samt för riksgälds- och statskontoret, kommerse-kollegium m. fl. statens verk; hon har vidare graverat större delen af de medaljer, dem Svenska Akademien och Vetenskapsakademien under de sista elfva åren låtit prägla öfver utmärkta personer, till ett antal af öfver tjugo, samt en större medalj för Smaleenenes amt i Norrige med landskap och djur, för ridderskapet och adeln öfver landtmarskalkarne grefvarne H. Hamilton och G. A. Sparre, äfvensom öfver presidenten Hartmansdorff; åt Landtbruksakademien öfver statsrådet Poppius, åt Carl Johansförbundet öfver konung Carl XIV Johan, till minne af hans landstigning på svensk jord d. 20 Okt. 1810, öfver friherre P. A. Tamm, landshöfdingen friherre Kræmer, öfverste N. Eriksson, professorn i Lund J. F. Holmbergsson, medaljen till minne af svenska läkaresällskapets femtioåriga årsdag, konung Carl XV:s belöningsmedalj “litteris et artibus“, drottningens “ingenio et arti“ samt prins Oscars “in sui memoriam“. -- Vidare en större medalj till belöning för utmärkta slöjdalster i Malmö, en dito för Höganäs, större och mindre medaljer för Hallands, Kalmare, Östergöthlands m. fl. hushållningssällskaper; Stockholms, Upsalas, Carlstads, Örebro, Malmö, Linköpings m. fl. handtverksföreningars medaljer; Gottlands jägaregilles och Götheborgs jagtsällskaps, äfvensom den större medalj som kejsar Alexander II nu låter prägla i anledning af finska landtdagen, med kejsarens bild å ena samt eklöfskrans å den andra sidan.
Man ser af dessa anteckningar, ehuruväl endast upptagande en del af hvad hon på så kort tid åstadkommit, huru stor hennes verksamhet varit, hvilket äfven blifvit erkändt af H. M. konungen, som 1863 dekorerat henne med en större guldmedalj att i blå bandros bäras på bröstet.
Alfhild. Om denna drottning förtäljes, att hon genom sin stora gifmildhet mot de andliga, så väl som genom grundandet af ett Benediktinerkloster i Alvastra tillvunnit sig välsignelse, tacksamhet, ära och beröm.
Men, så hade hon ock ett stort felsteg att försona, och väl behöfde hon, i och för detta, erlägga summor och smickra sig in hos kyrkans tjenare, eftersom det under den besynnerliga tid, hvarpå hon lefde, gick an att såmedelst utplåna en skamfläck, som i våra dagar skulle förblifva outplånlig.
Alfhild var gemål åt konung Nils i Danmark; men som han var en gammal man, sjuklig och knarrig, fick hon den idén, att en vacker dag helt simpelt rymma ifrån honom och resa öfver till Sverige, till den derstädes regerande konung Sverker Kolson, hvilken var en ung och vacker
