Sida 18
man och som genast tog den förrymda till sin gemål. -- Antingen det var kärleken till Sverker, som hade lockat Alfhild, och att de båda voro förut öfverens om det vådliga steg hon hade att taga, eller hon flydde för att rädda sig undan den olycka, som hon såg hota hennes danske gemål och följaktligen också henne sjelf, är och blir en fråga, den häfden ej förmått belysa. Nog af, att då Nils snart blef afsatt och fördrifven från land och rike, satt Alfhild helt trygg på Sveriges thron, jemte konung Sverker, åt hvilken hon skänkte tvänne söner, Johan och Carl. Den förre blef dock, redan såsom ung prins, för sin dåliga lefnads skull ihjälslagen af bönderna; den andre blef konung i Sverige, under namn af Carl VII Sverkerson.
I Alvastra klosters kyrka hafva fyra konungar blifvit begrafna, nemligen Sverker I, Carl VII Sverkerson, Sverker II med sin gemål Ingrid, samt Johan I Sverkerson, äfvensom Ulf Gudmarsson, S:t Britas man, m. fl. -- Ruinen efter Alvastra kloster är en bland de vackraste i Sverige och utvisar, att denna byggnad måtte hafva varit på en gång skön och storartad.
Alfhilda fordom Ulvilda. I Rhyzelii klosterbeskrifning ser man att en herr Birger Philpusson 1279 gaf sin gård Tybbele till everldelig ego under Fogdö nunnekloster, för att blidka Gud för det han, utan de andliges lof och förut skedd trolofning, ingått äktenskap med sin hustru, Ulvilda.
Alfsol. Historien om henne är, i all sin groteska vidunderlighet, ändå både romanesk och rörande. Den är kort, men af en slående effekt.
Alfsol var dotter till Alf, fylkiskonung i Bohuslän, som då kallades Alfhem.
Bohuslän hörde visserligen på den tiden till Danmark; men mellan de båda konungarne Sigurd Ring i Sverige och Eisten Beli i Danmark rådde så mycken vänskap, att de på båda hållen voro hvarandras medregenter och vistades tidtals hos hvarandra, än i Sverige, än i Danmark. De båda folken voro derföre så nära förenade, att Alfsol väl kan erhålla ett rum bland svenska prinsessor.
När nu Sigurd Ring blifvit en gammal gubbe -- ty det var efter det ryktbara slaget vid Bråvalla hed -- vistades han en gång i Westergöthland och red omkring der, för att se att allt var godt. Så kom han till Alfhem, der en stor myckenhet folk hade samlat sig, i anledning af en stor offerhögtid, och deribland var äfven den då kort förut aflidne konung Alfs dotter, hvilken, nyss uppvuxen ur barnaåren, för första gången bivistade en sådan fest, som ett offentligt offer till gudarnes ära.
Den gamle Sigurd blef vid hennes åsyn så betagen, att han genast begärde den unga prinsessan till äkta af hennes bröder, som voro på stället närvarande. Dessa råkade härvid i det förfärligaste bryderi. Icke ville de ge sin unga, herrliga syster åt den utlefvade gubben, och för väl visste de, att en vägran skulle ådraga dem en förfärlig hämnd af den mäktige Sigurd Ring, som var deras öfverkonung, då de voro endast lydkonungar.
Men den stackars ungmön fällde så bittra tårar och bad i så bevekande ton, att de ej måtte uppoffra henne, så att de slutligen samtyckte till att ge den förälskade gubben ett höfligt afslag.
Emellertid inträffade hvad de hade fruktat. Sigurd Ring hemsökte dem med en väldig här och förklarade, att om han genast finge Alfsol skulle han vända om igen, utan strid, i annat fall skulle han förhärja hela deras rike. De unga fylkiskonungarne, som hvarken ville dömma sin älskade syster till en så grym lott, som att förtina vid sidan af en utlefvad, knarrig och af henne afskydd gubbe, ej heller ville utsätta sitt land och folk för plundring och alla krigets fasor, hittade på en medelväg. De gåfvo sin syster gift, för att genom döden befria henne från olyckan och hastigt sända hennes ande, det bättre af hennes varelse, till gudinnan Frigga i Vingolfs sal. Sjelfva drogo de i strid mot Ragnar, Sigurd Rings son, som i envig dödade dem, en efter annan.
Sålunda segrare öfver Alfsols båda bröder befallde den gamle Sigurd, att prinsessan skulle genast föras till honom. Det skedde -- men hon kom på en bår och öfverhöljd med en svepduk.
Huru stor blef ej nu den gamles bestörtning, då han, som hoppats få fröjda sina ålderskumma ögon med åsynen af den gudomligt sköna flickan, hans herrliga segerbyte, i dess ställe möttes af hennes genom dödsplågorna vanställda lik.
