Sida 213
i ett från alla öfriga afskiljdt rum, der ingen -- knappast hennes egen dotter -- någonsin fick besöka henne och der hon nödgades uthärda alla marter af köld -- ty der eldades icke -- hunger -- ty man gaf henne endast så mycken föda, att det usla lifvet kunde uppehållas -- nakenhet och vanskötsel. Då hon blef gammal och förlorade tänderna, så att hon ej förmådde förtära det hårda bröd, som räcktes henne, bestods intet mjukt i stället, utan nödgades hon då med rått mjöl stilla sin hunger. Och allt detta, oaktadt det var ett ganska välbergadt, till och med rikt hus och det var just frun som fört hela förmögenheten i boet! -- Men Hertzenhjelm hade -- förutom det att han var en barbar -- äfven blifvit i samma mån girig på gamla dagar, hvilket bäst bevisades af den gamla snuskiga pels och de oerhördt grofva becksömsstöflor, som utgjorde denne afskyvärde cynikers dagliga kostym. Han lärer således icke hafva unnat hvarken sig sjelf eller andra något af detta lifvets goda.
Sålunda marterades i trettiotre år den arma fru Hertzenhjelm, nemligen från 1804, då hennes barn föddes, till 1837, d. 11 Jan., då döden ändtligen löste hennes bojor. Icke ens då väcktes den omensklige mannens tungt sofvande samvete. Han lät liket länge ligga orördt i sängen, halft förtärdt af råttor, innan han tänkte på dess jordande. Ja, man påstod till och med att råttorna redan innan den olyckliga öfverstinnan dog skulle hafva börjat uppäta hennes fötter, utan att hon egt styrka att drifva dem ifrån sig. -- Det berättades äfven, då saken ändtligen blef bekant, att Hertzenhjelm skulle hafva låtit kasta den döda kroppen på en kärra, för att nattetid nemligen bortföras, emedan han ej ville bekosta någon begrafning, men att det var just härigenom, som allt kom i dagen.
Öfverste Hertzenhjelm stämdes nu inför rätta, men försvarade sig med mycken djerfhet. Han arresterades dock. Det ohyggliga, som i hast blifvit uppdagadt, kom i alla rikets tidningar och utgjorde under en lång tid det uteslutande samtalsämnet inom alla kretsar. Den äreförgätne, öfverbevisad om sin i så många år systematiskt utöfvade grymhet, anklagades såsom sin makas mördare och skulle såsom sådan blifvit straffad. Men innan domen hann afkunnas, afled den gamle brottslingen, vid hög ålder, och gick således att inför en högre domstol svara för sin illgerning.
Hela denna händelse är en skamfläck för vår tid och nästan oförklarlig. Att den gamle icke är den enda brottslingen är ju tydligt. Att lagens vårdare och presterskapet i församlingen icke vidtagit något steg att af hjelpa det förskräckliga tillståndet är lika obegripligt; som att dessa auktoriteter förblefvo ansvarsfria. -- Det är alldeles främmande för tidehvarfvet; men då, långt härefter, man kommer att läsa berättelsen derom, skall omdömet villas angående moraliska tillståndet i Sverige på 1800-talet.
Hjorthufvud, Märtha, dotter af Nerikes lagman Ulf Gudmarsson Hjorthufvud och S:ta Brigitta, var född omkring 1320 och gift första gången med Sigvid Ribbing. Efter Ribbings död gift med Knut Algotsson. Vald till uppfostrarinna åt konung Håkans blifvande gemål, Margaretha (sedermera kallad nordens Semiramis), upptuktade hon denna jemte sin egen dotter Ingegerd (som sedermera blef den första abbedissan i Wadstena) så strängt efter det gamla sättet, att riset dervid flitigt begagnades. Historien omtalar att hon bibehöll en sådan öfverlägsenhet öfver sin kungliga elev, att denna, till och med sedan hon blifvit drottning i Norrige, måst underkasta sig samma råa bestraffning.
Hleidur. Denna prinsessas öden höra till de mest romaneska, som våra på pikanta händelser så rika fornsagor hafva att förtälja. Hon var förmäld med Heraud, son till den mycket omtalade kung Ring i Östergöthland; men som utrymmet här ej tillåter oss att omtala alla de besynnerliga tilldragelser, hvilka föregingo Herauds resa till Bjarmaland, der han lärde känna Hleidur och förälskade sig i henne, vilja vi endast i korthet nämna hvad som egentligen rör denna konungadotter.
Heraud hade en innerligt god vän och vapenbroder, vid namn Bose. Stallbröder kallades på den tiden sådana unga män, som hade ingått fostbrödralag, d. v. s. högtidligen förbundit sig att strida tillsammans och för hvarandra och icke skiljas förrän i döden, hvarjemte man i och med detsamma ömsesidigt förband sig till, att
