Sida 92
förstnämnda; men det intryck dess läsning gjorde är och förblir outplånligt. Hvilken raskhet i teckningen, hvilka konseqvent genomförda karakterer, hvilket lif i framställningen, hvilken qvinlighet och framför allt hvilken känsla! Så vidt vi förstå det förespå vi den unga författarinnan en lysande bana.
Fru Rosa Carlén, född 1839, gifte sig 1857 med häradshöfdingen Victor Carlén, bror till Johan Gabriel, och blef således sin egen mors svägerska.
Carlsdotter, Anna Sofia, i Blockstads socken, är en 14 års flicka, berättar tidningen Barometern i Februari 1863, som är mycket styfmoderligt utrustad af naturen, och bland de olyckliga menskliga varelser, som tåligt lida och försaka. Hon har af Kalmar läns hushållningssällskap blifvit hugnad med 5 specier, som belöning för ett tapisseri-arbete och ett stilprof. Den stackars flickan är född utan armar, har utfört tapisseriarbetet med fötterna och stilprofvet medelst pennans placerande mellan armstumpen och kinden.
Catharina, konung Inge d. ä:s yngsta dotter med hans tredje gemål, drottning Helena, var förmäld med danske prinsen Björn Jernsida.
Catharina, Erik den Heliges yngsta dotter, var gift med norska riksrådet Nils Blaka.
Catharina Sunedotter, dotter af jarlen Sune Folkesson, blef 1243 förmäld med konung Erik XI Läspe och Halte. Hon var dotterdotter af konung Sverker II. Efter sin gemåls död, 1250, ingick hon i Gudhems kloster, der hon blef abbedissa, samt dog och begrafdes derstädes 1253. Hon gaf till detta kloster Tulshammar, Wikhem och Lindö med allt sitt gods i Westergötland.
Catharina, dotter af grefven af Gütskow, var den tredje af konung Waldemar Birgerssons fyra gemåler. Hon lärer dött barnlös omkring 1296.
Catharina, Brigittas yngsta dotter, vanligen känd under namn af Sancta Catharina, ty hon blef ju, äfven hon, efter döden upphöjd bland helgonen, och hennes dag firas ännu hvarje år d. 25 November, ehuru icke nu med någon helig ståt, såsom i katholska tiden.
Den heliga Brigitta hade med sin man, lagman Ulf Gudmarsson Hjorthufvud, ej mindre än åtta barn, hvaraf Catharina, född 1336, var det fjerde. Hon blef tidigt smittad af sin moders oerhörda svärmeri och öfvergick henne till och med i vissa fall, till en ur vår tids synpunkt både ömklig och löjlig grad. Ty Brigitta, hur helig hon enligt den tidens uppfattning än var, undandrog sig dock icke den gifta qvinnans egentliga, henne af naturen ålagda pligter såsom maka och mor, hur mycket hon än, synnerligast på äldre dagar, genom så kallade späkningar pinade sin lekamen, allt till Guds och Christi ära. Men Catharina, som, under moderns frånvaro på någon af sina många pilgrimsresor, hade af fadern, 1349, blifvit tvingad att, fastän icke mer än fjorton år gammal, gifta sig med herr Eggert von Kürnen, en helt ung man, var till den grad svärmisk, att hon öfvertalade sin man -- och det på sjelfva brudnatten -- att ingå ett högtidligt kyskhetslöfte. De kallade hvarandra syster och bror, i stället för hustru och man, sofvo aldrig i säng, utan på en å golfvet utbredd matta, med en dylik öfver sig till täcke, gisslade sig, fastade, buro tagelskjortor m. m.
I vår tid skulle man med förvåning nämna en hvar, som med ett lif framför sig, fullt af lycka, rikedom, ungdom, kärlek och allt verldens goda, sjelfvilligt afsade sig allt, för att göra sig olycklig och lidande, och förvandla hela sin lefnad till en ständigt fortsatt martyrdom. Men under tolfte och trettonde århundradena hade man en annan åsigt. Man beundrade då denna ”moraliska styrka”, der den fanns, men man häpnade ingalunda deröfver.
Emellertid tyckte både Catharinas fader, lagman Ulf, och hennes bröder, att de unga makarne gingo alltför långt i sin försakelse och sökte öfvertala dem att hos påfven söka dispens från det gjorda löftet; men de ville det icke.
Några år efter moderns afresa till Rom reste äfven Catharina dit, 1355, och blef med stor glädje mottagen. I sitt resesällskap hade hon riksmarskalken Gustaf Thuresson Sture och två fruar. -- Efter någon tid började hon dock plågas af hemsjuka; men som hon ansåg det stridande mot Guds bud och hans himmelska ingifvelse i hennes själ, att från den heliga staden återvända, innan hon der samlat tillbörlig helighet, föresatte hon sig att på fullt allvar bota hemsjukan. Hon vände sig då, i och för den saken, till sin mors bigtfader, Petrus Olai, med
