Sida 38
Nu älska de nordiska qvinnorna företrädesvis mörka män, och är det fråga om priset för manlig skönhet, så gifves det obetingadt åt en mörk, framför en ljus. Men så måtte ej fallet hafva varit i de gamla tiderna; ty alltid läser man om en till utseendet mera vanlottad man, att han var mörk och dyster, men om en allmänt omtyckt, att han var ljus och fager, så ock om bröderna Helge och Halfdan i Frithiofs saga.
För att nu återkomma till berättelsen om Alf och Yngve, så påstås den förre hafva varit mörk och ful, den sednare deremot skön och gullhårig. -- Dyster, vresig, fåordig, högmodig, njugg, misstänksam och sluten inom sig sjelf lärer Alf hafva varit, då Yngve deremot var glad, öppen, frimodig, vänlig, gifmild och nedlåtande.
Att den stackars unga drottning Bera ej förmådde blunda för alla dessa både yttre och inre egenskaper hos svågern, liksom hon ej förmådde tillsluta ögonen för sin gemåls brist på älskvärdhet, måste man förlåta henne; men hon hade bordt taga mera vara på sig och icke genom sitt uppförande uppenbart reta Alf till svartsjuka och hat mot brodern, hvilket hon sedan fick under hela sin återstående lifstid ångra och begråta.
Alf var ständigt hemma och styrde riket; men Yngve var ute på vikingatåg, förvärfvande ära och rykte. Hvarje gång han från ett sådant återkom blef han med jubel emottagen af folket, som också föredrog honom framför hans dystre broder. Han hade då så mycket att förtälja om sina resor och äfventyr, och var dervid så förförisk genom sina höfviska seder, att han allt mer och mer tillvann sig alla qvinnors tycke, men allramest sin unga svägerskas, hvilken med ständigt växande intresse lyssnade till hans berättelser om sina utförda bedrifter.
Allt detta märkte Alf och vredgades deröfver. Han förbjöd sin gemål att sitta uppe, såsom hon brukade, långt inpå natten, för att lyssna på Yngves berättelser, och han gaf henne tydligen sitt misshag tillkänna öfver det företräde hon visade svågern framför sin egen man.
Då -- hvad gjorde den obetänksamma Bera? -- I stället att söka lugna Alf och genom ett försigtigare uppförande återvinna hans aktning och förtroende, retade hon honom ännu mer genom yttranden, som sårade hans heder, på samma gång som hans egenkärlek, i det hon menade att hon väl skulle varit bra mycket lyckligare som Yngves, än som Alfs maka. Dessutom, långt ifrån att afhålla sig från svågerns farliga sällskap, fortfor hon dermed. Hon smög sig om aftnarne, sedan Alf somnat, bort från hans sida, klädde sig i hast och begaf sig tillbaka till högsalen, der hon träffade Yngve och hans förtrogna kämpar och der hon, omgifven af sina tärnor, tillbragte det återstående af natten med att lyssna på Yngve och språka med honom.
Följden häraf uteblef icke länge. Yngve, som ganska väl var underrättad om sin brors tilltagande svartsjuka, ehuru äfven han trotsade den, hade beständigt sitt dragna svärd bredvid sig, liggande på bordet, vid hvilket han satt. Det syntes att han fruktade ett öfverfall och ville vara beredd på försvar.
Och en gång, då glädjen stod i högan sky, som man plär säga, då munterhet, skämt och glam i salen öfverröstade allt buller utanföre, inrusade Alf med draget svärd och öfverföll sin bror så hastigt, att ingen hann kasta sig emellan. Yngve hade fått banesåret, men hann dock, innan han dignade ned, betala brodern med samma mynt. Det var dödssmärtans raseri, som förlänade kraft åt hans arm; och der lågo bröderna vid Beras fötter, med bröstet genomborradt af de dödsstyng de ömsesidigt gifvit hvarandra.
Den arma unga drottningen fick nu, fastän för sent, lära sig inse huru olycksbringande det kan vara, då en gift qvinna visar sig föredraga en annan man framför sin make, äfven om hon till sina handlingar ej är egentligt brottslig.
