Sida 304
stift, och derigenom lemnat ett vedermäle af sin mans både arbetsamhet och kärlek för landsmäns minne.
Müller, Caroline Friederike, född Halle. En på sin tid berömd lyrisk skådespelerska; född 1763, till börden danska; var gift med en musikus Walther i Köpenhamn; gjorde 1781 bekantskap med den utmärkte violinspelaren Christian Friedrich Müller, som var elev af Saloman och anställd såsom kammarmusikus hos prins Henrik af Preussen, samt, vid denna tid, sångerskan Mara följaktig på en konstresa till Köpenhamn. Fru Walther, som fattat böjelse för den resande virtuosen Müller, lät, besegrad af sin passion, skilja sig från sin man, för att kunna få gifta sig med sin nya flamma. Då detta förvägrades henne af danska konungen, flydde hon med sin älskare till Stockholm, der de blefvo vigda och anställda vid dervarande opera. År 1782 gjorde de en konstresa till England, der de vunno stort bifall; återkommo 1783 till Stockholm, der de ånyo engagerades på de fördelaktigaste vilkor, Müller såsom förste konsertmästare. Fru Müller, hvilken sedermera lär hafva skiljts från sin andra man, vistades 1788 i Köpenhamn, der hon dog 1827. I operorna Alceste, Armide, Gustaf Wasa m. fl. firade hon verkliga triumfer. Hennes f. d. andra man fortfor att vistas i Stockholm, der hans särdeles vackra ton och föredrag, synnerligast af Adagiot, tillvunno honom talrika beundrare. Han dog 1809, vid 57 års ålder, under konstresor i Ryssland.
Müller, Louise, född Nernst, bördig från Rügen, der hennes far var läkare och der hon med sin mor, sedermera blifven enka, i flera år vistades i ett stift för enkor och ogifta fruntimmer, halft andligt, halft verldsligt, blef på 1830-talet gift med den af alla så högt älskade och värderade Daniel Müller, en tysk gartner, lika kunskapsrik som han var anspråkslös, lika kraftfull, då det gällde hans kall och hans vetenskap, som han var i själ och hjerta god, då det gällde honom personligen.
De båda makarne kommo mot slutet af 1830-talet öfver till Sverige, dit Müller blifvit efterskrifven, såsom utmärkt skicklig i botaniken och hortikulturen, och der han vid Botaniska trädgården i Upsala började sin bana inom Sverige. Hans vistande i den lärda staden blef emellertid kort, emedan Stockholms Trädgårdsförening erbjöd Müller att på förmånliga vilkor flytta till hufvudstaden och mottaga vården öfver den stora och vackra trädgården, som då var i sin början. Efter ytterligare några få år tog dock Müller afsked från denna sin befattning och köpte Charlottenburg vid Reimersholm, nära Stockholm, ett herrligt och naturskönt ställe, der han hoppades få vara stilla till döddagar.
Annorlunda hade dock Försynen beslutat. Daniel Müller blef ånyo kallad till Upsala och Botaniska trädgården, denna gången såsom direktör för densamma, eller, såsom det benämnes, orangör, egentligen örtagårdsmästare, på det gamla klassiska språket. -- Så väl Müller som hans fru stretade länge emot denna förflyttning till en annan ort; ty de trifdes så väl i Stockholm och på sitt förtjusande Charlottenburg. Men ingenting hjelpte: upsalienserna, med professor Fries i spetsen, voro envisa, helst de understöddes af en ännu högre autoritet, den dåvarande akademikansleren, Sveriges och Norriges kronprins, sedermera konung Carl XV, som lofvade att Müller, om han bifölle H. K. H. kanslerens, så väl som hela akademiens, önskan, skulle få betinga sig sjelf sina lönevilkor, såsom han också gjorde, deribland i första rummet var en lifstidspension åt hans hustru, i fall hon öfverlefde honom. -- Ack!... hans bortgång skedde blott alltför snart. Daniel Müller afled, endast några och fyrtio år gammal, i den 1857 i Upsala förfärligt rasande koleran, der han var det trettonde offret inom ett och samma hus, sedan han, en menniskovän i ordets vidsträckta mening, hade slösat både tid och krafter på vårdandet af fattiga sjuka och slutligen, klen och sjuklig som han alltid var, dukade under för öfveransträngningen. -- Få menniskor hafva vid sin bortgång ur tiden varit så allmänt och så uppriktigt saknade, som han i alla hänseenden det var. -- "Han var", yttrade en af hans vänner, "stark som en man och from som ett barn", och aldrig har väl något omdöme varit sannare än detta.
Om fru Louise Müller torde det vara nog att till hennes beröm säga, att hon var Daniel Müllers i allo värdiga maka. Också har väl sällan något äktenskap varit enigare och lyckligare,
