Sida 54
riksrådet Mattis Ödsgislesson Lillje, med hvilken hon år 1416 blifvit gift, testamenterade hon före sin död (1453) sitt gods Arnö i S:t Nikolai socken af Nyköpings län till Nyköpings kloster, likväl med förbehåll af everldliga messor för hennes och hennes anhörigas själar, samt afled i den fasta tron, att man der skulle messa så länge verlden står. -- Och dock var icke ett århundrade från detta hennes förordnande tilländalupet, förrän klostren inom Sverige voro upphäfda och en annan lära, än den katholska, herrskade öfver hela landet. -- Hur gick det sedan med messorna för den fromma fruns och hennes älskade anförvandters själar?
Bläsing, Ulrika, gift med repslagarålderman Olof Sjöstedt, testamenterade 1815, gemensamt med mannen, 15,000 rdr rmt till Kungsholms församling i Stockholm. Afkastningen skulle användas till lön åt en barnlärare och åt fattiga inom församlingen.
Bock, Carolina Sofia, är den vidtberömda, ovärderliga scenens konstnärinna, som vi alla känna. Hon är född i Stockholm d. 28 Aug. 1792 och heter i sig sjelf Richter. Till theaterskolan kom hon 1806, men tillträdde redan ett år derefter, eller 1807, sin tjenst vid kongl. theatern, såsom verklig aktris. Det första stycke, hvari hon uppträdde, var Folke Birgerson. -- Mamsell Richter gifte sig första gången (1813) med kammarmusikus Svanberg, violist vid kongl. kapellet, efter hvilken hon dock snart blef enka. År 1826 gifte hon sig för andra gången och det åter med en kammarmusikus, nemligen den utmärkt skicklige flöjtisten Bock, hvars toner den theater- och concertbesökande publiken så ofta hade tillfälle att med verklig förtjusning höra. I detta äktenskap föddes sju barn, hvaraf dock de sex äldsta dogo helt späda. Endast det yngsta blef vid lif, dottern Bertha, nu sin mors sällskap och tröst, hennes stöd och glädje på ålderdomens dagar.
Att fru Bock under sin femtiosexåriga tjenstgöring vid kongl. theatern varit en talang af första ordningen behöfver icke ens sägas, ty det veta alla, som haft lyckan se henne uppträda, samt äfven de, som icke haft denna förmån, ty ryktet om hennes oförlikneliga sätt att utföra alla henne anförtrodda roller, har varit vida spordt. Synnerligast har hon excellerat i gummroller, nemligen i den finare genren deraf, och aldrig -- derom äro alla öfverens -- kommer någon att häruti ersätta henne. Det fina, fulländade sätt, hvarpå hon återgifvit sina stundom kantiga, gnatiga och vresiga, stundom åter goda, medgörliga och älskliga gummor, förtjenar och har också vunnit ett allmänt erkännande. Till och med från högsta ort har man sökt att genom en vacker gåfva gifva henne sitt rättvisa bifall och sin stora belåtenhet tillkänna. Fru Bock erhöll nemligen 1857, på femtionde årsdagen af hennes anträde till kongl. theatern, af H. M. konung Oscar en guldmedalj af största storleken, att i blått band bäras på bröstet, hvilken medaljs åtsida framställer nämnde konungs bröstbild, hvaremot på frånsidan finnas graverade orden Litteris et artibus. -- Detta var för den utmärkta konstnärinnan en skön jubeldag, men dock icke mer än en billig hyllning åt hennes förtjenst.
De stycken, hvari fru Bock excellerat och deri hon skördat sina högsta triumfer, äro: Grefvarne Klingsberg, Tre hustrurs man och dock ungkarl, Bildhuggaren, Doktor Wespe, De sedesamma, eller fruntimmerna sins emellan, Verldens dom, Polkan, Anna af Österrike, Hvita Frun, Slottet Montenero, samt som Viarda i Preciosa och som markisinnan i Regimentets dotter.
Förutom aktris har fru Bock äfven varit lärarinna för qvinliga elever, en befattning, den hon i 20 års tid innehaft.
Den 26 Juni 1863 hade fru Bock sin afskedsrecett, dervid uppfördes den lilla nätta komedien Porträttet, hvari fru Bock spelade farmodern, samt Figaros bröllop, deri recettagerskan icke hade någon roll. -- Huset var utsåldt, i trots af den för spektaklers gifvande så olämpliga tiden, d. 26 Juni, alldeles samma förhållande som vid fruarne Almlöfs och Gelhaars afskedsrecetter, hvilka båda äfvenledes gåfvos den ena d. 26 Juni, den andra d. 29 Juni, fastän på sins emellan olika årtal.
Det är i sanning med ett visst vemod man yttrar, att man aldrig mer får skåda fru Bock på vår scen. Den nu sjuttiotvå-åriga skulle
