Sida 180
hon föll på sitt svärd och dog. Hennes lik brändes då på samma bål som Sigurds.
Men Atle, Brynhildas broder, friade nu till Gudrun, Sigurds enka, och fick henne också till maka. Det troddes efteråt att han hade gjort det endast för att kunna förgöra Gjukungarne, såsom kung Gjukes söner kallades. Ty efter några år, då Gudrun redan hade skänkt honom tvänne söner, bjöd han hennes bröder Gunnar och Högne till sig på gästabud, men endast i ond afsigt.
Utan att ana någon list infunno sig de båda Gjukungarne. Den lika falske som grymme Atle lät då skära hjertat ur Gunnar, medan han lefde, och kasta Högne i en ormgrop. Någon medlidsam menniska lärer då, den grymme Atle ovetande, hafva gifvit Högne i ormgropen en harpa, hvarpå han slog med sina tår, ty händerna voro bundna. Vid harpans toner söfdes ormarne, utom en enda, som kilade upp till den olycklige furstens bröst, sög sig fast dervid och dödade honom.
När Gudrun sporde hvilken grym medfart hennes bröder lidit, blef hon så utom sig af raseri, att hon mördade sina späda söner och lät af deras hufvudskålar förfärdiga präktiga dryckeskärl, dem hon fyllde med vin och kredensade sin gemål, just vid det storståtliga graföl, som han låtit tillställa efter de lika barbariskt som förrädiskt mördade Gjukungarne. -- Men när Atle tömt båda bägarne, sade Gudrun honom, under en störtskur af de bittraste förebråelser, hvad han hade druckit ur och hvad det hade blifvit af hans älskade söner. -- Derefter rusade hon ut ur salen.
Härmed var dock icke hennes hämnd stillad. Hon lät, när det blef natt, tända eld på dryckessalen, der konungen var, och brände honom inne, tillika med alla de män, som derstädes befunno sig.
Gundborg. Då Erik den Helige hade fallit, måste hans son Knut på en tid fly ur riket och uppehålla sig i Norrige, medan Carl Sverkersson innehade svenska thronen, som dock var Knuts rättmätiga arf. Knut hade emellertid fästat en mö; men giftermålet hann ej fullbordas, förrän fästmannen nödgades fly och fästmön söka skydd i ett kloster. Hon hette Gundborg och var dotter af östgötha-jarlen Bengt Snyfel, samt syster till Birger Jarl. -- Ändtligen, efter några år, återkom Knut, öfverföll Carl Sverkersson, som då bodde på Wisingsö, mördade honom och svingade sig sjelf upp på thronen, hvarefter han ur klostret tog sin älskade Gundborg och gifte sig med henne.
Då de någon tid hade lefvat lyckligt tillsammans, blef drottningen sjuk, och man fruktade för hennes lif. Som hon fann sig obeskrifligt lycklig och ville gerna lefva, anhöll hon hos sin gemål om tillstånd att få aflägga ett heligt löfte, nemligen om en fullkomlig kyskhet för hela sin återstående lefnad, i fall Gud förlänade henne helsan åter. Konungen samtyckte dertill, troligen endast för att lugna henne, emedan han var fullkomligt öfvertygad om att, hon skulle dö. -- Men, hon tillfrisknade, och då grämde sig Knut bitterligen öfver att han samtyckt till sin gemåls begäran, och äfven hon sjelf tycktes ångra det gjorda löftet. Här fanns nu intet annat råd än att vända sig till påfven med en ödmjuk anhållan om, att han måtte värdigas göra det aflagda löftet såsom ogjordt. Det berättas ock att Christi ståthållare dertill samtyckt. -- Hon dog 1190 och begrofs i Warnhems kloster. Hon hade med Knut tre söner, deraf tvänne blefvo mördade 1205 på Elgarås af konung Sverker II:s utskickade; den tredje sonen blef sedermera konung Erik X. En dotter Helena blef gift med Holmgeir Knutsson Folkunge, jarl af Östergöthland.
Gunhild. En sägen berättar oss att på Borgholms slott bodde i forna tider en drottning Gunhild. Hon fattade, medan konungen var i ledung, oloflig kärlek till väktaren eller borgfogden Elav, som af konungen blifvit anförtrodd borgens nycklar och vården öfver de fångar, han i tornet lät förvara. Men Elav drog sig undan sådan kärlekshandel och blef sedan förföljd af den onda drottningens hämnd, hvilken hon utförde sålunda: Hon bjöd honom upp i salen bland andra gäster och skänkte i för honom mjöd och vin, hvarefter hon, när han mycket druckit och insomnat, tog hans nycklar och släppte fångarne ur tornet, med tillsägelse att skynda och fly ur landet. Vid konungens återkomst från striden, gick drottningen honom till mötes å stranden och anklagade herr Elav för hans
