Sida 320
svenska Sappho var då på sitt 45:te år. -- Fischerström höll vid begrafningstillfället ett lysande tal öfver den bortgångna.
Nordström, Wilhelmina, en finsk författarinna, utgaf hösten 1864 en samling Dikter. Hennes skaldegåfva är af sällsynt art: egendomlig i stämning, omedelbar och koncentrerad i utförandet, ja, man har till och med yttrat, att icke många lyriska diktsamlingar af sådant värde erbjudits den läsande allmänheten. De hafva också blifvit särdeles väl bedömda inom publiciteten. Slutomdömet derom i en tidning lyder sålunda: "W. Nordströms dikter höra till det fullhaltigaste och bästa, som på sista tiden blifvit skrifvet på vårt språk. Voro de författade på ett språk, som talas af många millioner, skulle de utan tvifvel snart upplefvat en mängd upplagor." "Dikterna ha ett verkligt innehåll och diktarinnan är i besittning af den plastiska kraft, hvarigenom innehållet enkelt och naturligt går upp i formen och fyller densamma."
Noreen, Sara Christina, dotter af prosten Erik Noreen i K., blef först gift med kyrkoherden i Silbodal Sven Örtendahl, och sedermera med efterträdaren, prosten Johannes Borgstedt. Hon omtalas hafva haft ett ovanligt vildsint sinnelag, och lärer så pinat sin sista man, att denne förlorade förståndet och slutligen, 1797, dränkte sig i elfven, som flyter förbi prestgården. Det var i samma Silbodals prestgård, som den mycket omtalade kyrkoherden Lindbäck begick de grofva brott, som år 1865 åtalades, hvarefter han slutligen hängde sig, sedan han bekänt sin brottslighet.
Noring, Helena Margaretha, dotter af handelsmannen i Upsala Jan N., var född 1763. Hon var på 1780-talet, icke blott i den lilla staden, utan i hela orten vidt omkring, omtalad för sin skönhet och känd under benämningen "den sköna Helena". En skara tillbedjare, den ingen räkna kunde, trängdes dagligen omkring den intagande, men stolta flickan, som dock ännu fann sig ogift, när hennes blomstringstid började taga slut, samt -- då hon såg sig om efter tillbedjareskaran, fann denna vara till en otrolig grad förminskad, ja, snart alldeles försvunnen. Saken var nemligen, att de flesta bland dem, som hyllat hennes behag, varit blott ynglingar, utan syssla, och som derför icke kunnat framkomma med något ordentligt frieri; andra, mera allvarsamma, hade hon försmått. -- För att ej bli ogift, beqvämde hon sig således nu att antaga en bland dessa förut afvisade, nemligen hofpredikanten Christoffer Dahl, med hvilken hon firade sitt bröllop 1787. De nygifta qvarstannade i Upsala, der Dahl innehade en tjenst vid Akademien.
Men den sköna Helena var bortskämd af smicker och fjesk. Hon kunde icke finna sig vid den likväl henne af så många andra afundade lotten att vara en hederlig, lärd och aktad prestmans anspråkslösa och ärbara hustru. Snart började hon tala om hur tråkigt hon hade i Upsala, och plågade oupphörligt sin man med talet om, att de borde flytta till någon större stad, der det var mera lif och rörelse. Dahl hörde ej på hennes kält, utan lät det, som man plär säga, gå in genom det ena örat och ut genom det andra; men lycklig kunde han emellertid icke vara med en så missbelåten hustru. Snart blef han professor vid universitetet och man tyckte allmänt, att hans fåfängliga och efter förströelser jägtande fru skulle såsom professorska finna sig bättre, enär hon då kunde hafva råd att se mycket främmande i sitt hus och äfven hafva muntert i andras. Men fru Dahl tyckte icke så: hon fann Upsala tråkigare för hvarje dag. Och så fattade hon ändtligen det beslutet, att med sina döttrar resa till Stockholm, för att bosätta sig der.
Den stackars efterlåtne mannen, som, oaktadt de många åren af ett långt ifrån lyckligt äktenskap, likväl dyrkade sin hustru med den första kärlekens glöd, hade ej kraft att motsätta sig denna hennes vilda idé, som förstörde hela familjens trefnad och timliga lycka. Han underkastade sig, för att göra henne till viljes, äfven den smärtan att lefva skiljd från henne; lät henne således bo i Stockholm och der lefva i yppighet och flärd, under det han, för att kunna bestrida hennes dåraktiga utgifter, underkastade sig sjelf de otroligaste försakelser. Hvarje fredag, då hans föreläsningar för veckan voro slut, reste han den långa vägen från Upsala till Stockholm och på måndagen derifrån igen, endast för att träffa sin tillbedda maka, för hvars fel han blundade, medan han genom illusionens prismatiska glas betraktade hennes skönhet och älskvärdhet.
