Sida 148
från äktenskapet. Emedan hon nu var medellös, men hade sin dotter att uppföda, började hon den kolporterings-bokhandel, som hon sedermera fortsatte intill sin död. Med värdighet bar hon sin knappa ställning. Ett ädelt sinne och en fin känsla uppehöll hennes mod. När hon, ännu på sätt och vis frisk, gick att möta sin död, som hon ansåg viss och nära, lemnade hon uppdrag åt en man att till en välgörare frambära hennes sista helsning och betygandet af hennes tacksamhet -- ett uppdrag som icke finge fullgöras förrän efter hennes död, "på det saken icke skulle se ut såsom en antydning om understöd". Hon dog 1857, tre dagar efter en operation, som hon underkastade sig, men på hvars räddande följder hon icke trodde.
Ehrenström, Marianne Maximiliana Christina Lovisa. Vårt land har, enligt hvad så väl vår egen erfarenhet visar, som ock enligt hvad detta arbete ådagalägger, icke mer än något annat bland Europas länder saknat lyckan af att inom sig ega qvinnor, som i ett eller annat hänseende utmärkt sig, och dem så väl samtid som efterverld nämnt, eller nämner med en känsla af glad stolthet. -- Ett icke ringa rum bland dessa af naturen rikt begåfvade, samt äfven af en omsorgsfull uppfostran gynnade, intager, utan gensägelse, öfverstinnan Ehrenström, ett bland de få i bokstaflig mening lefvande minnena från Gustaf III:s lysande dagar. Marianne Ehrenström är ännu så fängslande genom sin personliga älskvärdhet, sitt ovanliga snille, sin säkra blick öfver allt hvad till konst och litteratur hörer, sitt rika förråd af minnen från en lång och brokig lefnad, sitt fina vett och sin utsökt behagliga sällskapston, att en timma, tillbringad i hennes boning, väl kan gifva själsföda för många dagar.
Född d. 9 December 1773 är fru Marianne Ehrenström då detta nedskrifves nittioett år gammal; en högst ovanlig ålder; ännu ovanligare, att då ega så mycken själskraft. Hennes föräldrar voro generallöjtnanten Johan Frans Pollett, förut öfverste i fransk tjenst, och hans maka Johanna Carolina Helena von Pachelbel. -- Hon föddes i Zweibrücken, men kom med föräldrarne öfver till Sverige, blef sedan hoffröken hos d. v. enkedrottning Sofia Magdalena, och firade 1803 på Stockholms slott sitt bröllop med generalfälttygmästaren, öfverste Nils Fredrik Ehrenström, hvilket äktenskap välsignades med två söner och en dotter. Hon blef enka redan år 1816.
Fru Ehrenströms vänner voro talrika och blefvo allt flera; hon samlade omkring sig en lysande krets af vittra personer, en krets, deri hon sjelf utgjorde själen och der man erfor ingen annan förtret, än den, att timmarne ilade alltför fort, så att den förtroliga cirkeln snart måste skingras och en hvar begifva sig derifrån.
Hon var i sina yngre år utmärkt musikalisk, kanske till och med i en något ovanlig grad för den tiden. Hennes sköna sångröst klingade som oftast inom hofvets salar och hon gaf mer än en konsert, än till enskilda personers förmån, än till förmån för brandskadade städer o. s. v. -- I målarekonsten försökte hon sig med lika mycken framgång. Boye säger om henne i sitt Målarelexikon: "hon målar landskap i ett behagligt manér med färgade kritor och laverar med tusch eller seppia, i Belangers stil. Hennes snillrika kompositioner: apotheoser öfver Bjerkén och Cardell, äro kända." -- Detta skrefs år 1833.
Emellertid är det dock på litteraturens bana, som denna i så rikt mått begåfvade qvinna synnerligast har utmärkt sig. Hon har, bland annat, utgifvit en svensk litteraturhistoria på franska språket, samt på samma språk biografiska notiser öfver Leopold, i hvars aftoncirklar hon kallades "madame Stael en miniature". -- Det sä- ges om henne i Nyare Biografiskt Lexikon: "Just för sitt språks skull blefvo hennes skrifter icke utan inflytande på den större uppmärksamhet våra litteratörer och våra litterära förhållanden på den tiden började vinna i det öfriga Europa, och man ser hennes Notices sur la Litterature etc. ännu ofta citeras af utländska författare, som vilja synas känna den svenska litteraturen." I sina yngre år såg öfverstinnan Ehrenström flere konungar vid sitt bord och äfven på gamla dagar skedde henne den hedern, att i sin boning få mottaga besök af konungarne Oscar I och Carl XV, jemte flera medlemmar af den kungliga familjen. Så har man på ett ädelt sätt eftersinnat hur man skulle kunna glädja den nittioåriga ... så har man ock lyckats, att strö blommor på hennes snöhöljda
