Sida 351
lysande intåg i Malmö och lefde några år i ett det lyckligaste äktenskap. Men kärlekens låga förmådde ej vidare uppehålla det lif, som redan försmäktade af ålderns köld, och fältmarskalken Staël v. Holstein dog 1764 på sin 80:de födelsedag, då hans fru bestormade sjelfva himlen med sin klagan. Den enda tröst hon tillät sig bestod i föranstaltande om en nästan kunglig begrafning. Gubben, klädd i serafimerdrägt, lades i en kista, som invändigt var beklädd med sammet; och då hon sade honom sitt sista farväl, satte hon på hans finger en juvelring, som följde honom i grafven. Sedermera har hon vistats på sitt gods Araslöf, hvarest hon redan under sitt frökenstånd höll ett ganska lysande hus, så att hon hade eget hofkapell och två trumpetare, hvilka, vid hennes besök i Christianstad, ej sällan stodo bakpå hennes vagn, och under hela färden öfver den långa bron med sitt skallande kungjorde hennes ankomst; ty pomp och ståt var både hennes och herrns rådande smak. Uti hennes förmak paraderade konung Christian IV:s och Christina Muncks samt hennes öfriga kungliga anförvandters porträtter, och slägtskapen med dem var alltid ett rikt ämne för diskursen. Med denna förlåtliga fåfänga förenade hon ett ädelmod, som beständigt visade sig i den berömligaste dager. Ganska många nödlidande fingo sitt bröd af hennes hand, och pauvres honteux voro isynnerhet föremål för hennes välgörenhet. Man känner åtskillige fattige officerare, som hon gifvit nödiga ackordsummor, och hennes hus var ständigt en fristad för en eller tvänne fröknar, hvilka af henne alltid försågos med anständiga giften och utstyrdes med nödig hemgift. Hennes underhafvande bönder funno uti henne det ömmaste herrskap, och hennes tjenstfolk blef gerna af henne väl försörjdt. Själens styrka och kroppens krafter bibehöll hon i det längsta, så att hon ännu år 1778, vid firandet af kronprinsens födelse, öppnade balen med den 80-årige fältmarskalken, grefve Hamilton. Ändtligen måste dock äfven hennes själ svigta under den till grafven lutande hyddans tyngd. De sista tiderna hade hon svårt att samla meningen af hvad som sades, och ett par år före sin död blef hon i en sjukdom beröfvad all sinnesredighet. Hennes svaga lefnad var derefter ett slags underlig fantasi, bestående deri, att hon nämnde alla efter färgerna och figurerna i kort. Detta var så mycket besynnerligare, som hon aldrig funnit något särdeles nöje i spel. Långt före sin död hade hon redan utstakat ceremonielet för sin praktfulla begrafning, hvartill nödiga penningar blifvit aflagda. Sitt grafställe hade hon utsett hos sin herre i Wapnö kyrka i Halland, hvarest hon ock föranstaltat om en marmorkista, som i nära 20 år väntat på henne. Hon afled barnlös 1789, 92 år gammal."
Ritfelt, Anna, dotter af öfverstelöjtnanten Henrik R., som adlades 1650, uppbrände sig sjelf olyckligt i ett bränvinsbad. Samma olyckliga tilldragelse träffade 1829 en annan dam i Upsala -- enkefru Malmerfelt -- som vid mannens död ville styrka sig med ett ångbad af sprit.
Roos, Anna Stina, har blifvit bekant derigenom, att hon, förmodligen ensam bland sitt kön, följde Carl XII under en stor del af hans krig. Som det påstås, af kärlek till en högre officer vid svenska armén, anlade hon mansdrägt, och emedan hon var ovanligt lång till växten, gynnade detta hennes antagande till soldat vid general Dükers regemente. Bevistade sedan alla Carl XII:s fälttåg, och, efter att ha utmärkt sig vid flera tillfällen, befordrades hon till underofficer, i hvilken befattning hon tjenstgjorde åtta år. Efter kriget tog hon afsked, och blef kort derpå antagen till hofmästare hos grefvinnan Düker, som mycket gynnade henne; men händelsevis upptäcktes der hennes rätta kön. Anna qvarblef likväl sedan hos grefvinnan såsom sällskapsfruntimmer, tills hon gifte sig med major Irwing. Med honom egde hon en dotter, vid namn Margaretha Charlotta, som blef gift med hofpredikanten och kyrkoherden i Bro, Nils Larsson Sundell. Hon vistades sedan till döddagar på Bro prestgård, hos denne sin måg och dotter, samt visade alltid, äfven under sin höga ålderdom, vid flera tillfällen prof på ett manligt och modigt sinne. Majorskan Irwing dog vid några och 80 års ålder.
Roos, Brita Jönsdotter, som uppgifves vara den sista ättlingen af Ynglinga-stammen inom de icke kungliga och furstliga ätterna, var en af de beklagansvärdaste qvinnor man någonsin hört omtalas, ithy att hon såg tvänne sina mäns
