Sida 376
uppfostran, d. v. s. hon undervisades i både de lärda och moderna språken. Detta var en lott, som hon delade med många af sitt kön; men det ovanliga var, att hon fattade undervisningen med en lätthet, som satte hennes lärare i den största förvåning. Hon var fullkomligt hemma i historien och geografien; sjelfva filosofien och theologien voro henne mer än ytligt bekanta; hon talade och skref med fullkomlighet latin, fransyska och tyska, hade en mer än hjelp lig kunskap i grekiskan, underhöll en brefvexling med den lärda fru Catharina Bureus, umgicks helst med vetenskapsmän och konstnärer, och vågade någon gång till och med fördjupa sig i theologiska disputer, och allt detta vid en ålder af 20 år, ty hon uppnådde icke det 21:sta lefnadsåret. Hvad som likväl ger värde åt detta i sig sjelf värdelösa förråd är den rena och sköna qvinlighet, som prydde dess egarinna. Vid 18 års ålder gift med dåvarande öfverstelöjtnanten Kyle, var hon för honom en öm maka, för sitt husfolk en ordentlig och förståndig matmoder och för sina tvänne späda barn allt hvad de af henne hade att fordra. Endast för sig sjelf och för de stunder hon från sina pligter kunde undandraga åt sina nöjen var hon den lärda och vittra. Det är af denna orsak Stjernhjelm med skäl kallar henne sitt köns och sitt tidehvarfs under. Man kan ej veta huru hon kommit att använda sina själsgåfvor och kunskaper, hvilket arf hon i sin ordning kunnat lemna åt litteraturen eller vetenskaperna, om ej en alltför tidig död d. 28 Augusti 1629 bortryckt henne i Stralsund, der hon då befann sig jemte sin man och hvarest en pestartad sjukdom rasade. Äfven hennes syster Anna, som också dog ung, egde utmärkta kunskaper och snille.
Skytte, Wendela Margaretha, dotter af majoren Håkan S. till Skabersjö, föddes 1732. Hon blef, 1755, genom misstag vid frieriet, gift med den gamle ryttmästaren Otto Tott, hvarom berättas följande: Ryttmästarens äldste son, Fredrik, hade en tvist med prosten Wåhlin om något ekonomiskt. Prosten rådde ryttmästaren, en gammal enkling, att skaffa sig en fru, som kunde vårda hans person och egendom. Åtlydande prostens råd, begaf sig ryttmästaren till Sinclairsholm för att fria till endera af majoren Carl Henrik Skyttes döttrar, hvilka ansågos för rika. Vid hans ankomst var fru Skytte ej hemma, utan han emottogs af en ung fröken, som genast behagade honom och till hvilken han utan omsvep friade, i öfvertygelse att det var en dotter i huset. Men huru öfverraskad blef han icke, då han, andra dagen, vid herrskapets hemkomst, förnam att hon var en brorsdotter till salig majoren. Giftermålet gick icke desto mindre i fullbordan, henne först till ringa hugnad och sedermera också honom till föga båtnad. Gubben var osnygg och kunde icke vara en väl uppfostrad ung dam till behag. Äfven uppstod svartsjuka och missnöje. Efter tre års sammanlefnad dog mannen, 1758, hvarefter enkefru Wendela Margaretha Skytte 1762 ingick nytt äktenskap med ryttmästaren Rudolf Hodder Ahlberg, som sedan blef adlad till Stjernsvärd, till minne deraf att han kort förut frälst drottning Lovisa Ulrikas lif. Vid nedfarten till bron, som går öfver Lagaån vid Laholm, började nemligen hästarne för drottningens vagn att skena, hvarvid kusken kastades af kuskbocken. Stjernsvärd, som varseblef detta på andra sidan bron, hvarest han var uppställd till parad med sitt regemente, sprängde då emot de skenande hästarne och dödade med svärdet de båda första af dem, hvarvid vagnen stannades. -- Fru Stjernsvärd dog 1804 och efterlemnade tre barn, hvaraf blott sonen Carl Georg kom till mognare år och sedermera gjorde sig namnkunnig såsom en af Skånes yppersta jordbrukare, och sonsonen, majoren Gustaf Moritz S., har i våra dagar upplifvat orsaken till namnet Stjernsvärd, derigenom att han skjöt sin bästa häst, för att den ej skulle komma i främmande händer.
Snakenborg, Helena, var född år 1549 och dotter af riksrådet Ulf S. till Fyllingerum och Norrnäs. Hon härstammade således på fädernet från den urgamla svenska ätten Båt eller Snakenborg, som leder sina anor upp till jarlarne af Orkney-öarne.
Någon tid hade prinsessan Cecilia af Sverige, konung Erik XIV:s syster, stått i brefvexling med drottning Elisabeth af England och deruti låtit förmärka sin önskan att en gång besöka hennes hof. Cecilia vann omsider sin önskan. Hon afreste sedan från England till sin gemåls
