Sida 29
krigare“, hade säterierna så väl som prestgårdarna fått åtaga sig denna börda. Huru mycket dess öfverste grefve Barnekow och hans enka bidragit till regimentets utrustning kunna vi ej upplysa. Först 1702 öfverfördes det till Lifland. Då var friherre C. A. von Buchwald dess chef. Under honom kämpade regimentet vid Pultusk 1703, stormade Reusch-Lemberg 1704, stridde vid Frauenstedt 1706, då Buchwald blef svårt blesserad. Han dog 1707 och efterföljdes af prins Maximilian af Würtemberg, hvilken sårades då han förde regimentet öfver Berezinaströmmen 1708 och blef sedan, tillika med hela regimentet, tillfångatagen 1709 vid Pultava.
Då fru grefvinnan Barnekow, eller Ascheberg (som hon benämndes med sitt farsnamn), 1753 afled, åttiotvå år gammal, blef hon på mångahanda sätt och af mångfaldiga personer lofordad, förutom det att de fattigas välsignelser följde henne i grafven, hvilken länge och ymnigt vattnades af tacksamhetens och saknadens varma tårar.
Prosten Casten Aulin i Malmö skref öfver henne en likpredikan, som med tillegnan och personalier m. m. bildar en volym af 30 ark in folio. I denna likpredikan säges: “De fattiga följde henne, såsom en stor skara, hvart hon reste mellan sina egendomar.“ Vi skulle för vår del tycka det varit bättre, om under hennes egendomar ej funnits så många fattiga. Men samme loftalare fortfar: “Hon tröttades icke att göra väl och hennes hand var för dem (de behöfvande) aldrig tillsluten. Hon gjorde dem godt uppenbarligen; derom vittna hospitaler och skolor, dem hon byggt vid sina sätesgårdar, till de gamlas understöd och de ungas undervisning. Hon gjorde dem godt hemligen. Här skrefs månget bref, som ingen visste, utan hon och den Allvetande; men det kom ej tomt till den nödlidande, fast han ej visste hvarifrån det kom.“
Ur de till predikan fogade minnesskrifter på vers och prosa anföra vi ur Meijerfelts: “Hon gjorde allt för samvetets, intet för anseendets skull.“ -- “Hon bar sin själs adelsbref skrifvet på sin panna.“ -- Dalin sjöng: “Vår sälla döda gjorde heder åt menniskoslägtet och sitt kön“, etc.
Vi skulle här kunna anföra ännu en hel mängd citater af då lefvande skalder, författare och predikanter, alltsammans ländande till fru Aschebergs, eller rättare, grefvinnan Barnekows lof och pris; men vi inskränka oss till hvad vi redan om henne ordat, öfvertygade om att det är tillräckligt för att gifva ett begrepp om hvad hon i lifstiden var -- en högst ovanlig, till själ och hjerta alldeles förträfflig qvinna.
Aslög. Mycket har om denna konungadotter blifvit taladt och sjunget, samt om hennes högst underbara öden. “Som Aslög i kung Heimers harpa“, yttrar Tegnér i sin Axel, och för dem, som icke känna rätta meningen med detta uttryck torde berättelsen om denna flicka, sådan den nordiska häfden omtalar den, icke anses ovälkommen.
Aslög var sista ättlingen af den i sagorna, så ryktbara och mångbesjungna Wölsungaslägten. Hennes far var den namnkunnige hjelten Sigurd Fafnisbane, modern den fordna sköldmön Brynhilda.
Heimer var en från sitt land fördrifven konung, hvilken såsom harpspelare och hofskald vistades hos Sigurd. Då nu denne sistnämnde stupade för fiendehand och Brynhilda kastade sig på spetsen af sitt svärd, för att få följa honom till gudars boning, skyndade Heimer undan med deras barn, den då fyraåriga Aslög, på det hon ej måtte råka i fiendens händer.
Han hade låtit göra en harpa, så stor att lilla Aslög fick rum derinne, tillika med några dyrbara smycken, och på så sätt förde han barnet med sig. Ensam med henne i skog och mark lät han henne stiga ut och springa omkring; eller ock satt hon vid hans knän och lyssnade, klokt och uppmärksamt, till hvad han förtäljde om hennes föräldrar. Men så snart någon hördes nalkas inneslöt han henne åter i harpan, och då, hon derinne grät, spelade han på strängaspelet och sjöng dertill, för att öfverrösta och nedtysta hennes klagan.
Så hade nu den gamle mannen, som hade en konungs växt och later, men en stafmans (tiggares) drägt, vandrat omkring en längre tid, då han en afton i mörkningen, trött och förfrusen, nalkades till en enstaka koja i skogen, der han steg in och begärde herberge samt något att stilla sin hunger med. Hustrun, som var ensam hemma, visade sig mycket ogin och kunde knappt
