Sida 258
Konung Gustaf blidkades genast, och antingen han nu trodde på nödlögnen eller icke, lät han udda vara jemnt, glad, som han var, att genom en sådan radikalkur blifva af med en rival, kanske äfven öfver att slippa skrida till våldsamheter mot en ung man, som han höll mycket af och hvars mäktiga anförvandter nog kunde hafva hämnats, om der blifvit ondt å färde. Snart firades ett lysande hofbröllop mellan Sture och Märtha Lejonhufvud, hvilka väl aldrig hade drömt om att bli ett par. Om de blefvo lyckliga tillsammans har man aldrig sport, men väl att de fingo många barn och att en bland döttrarne var den omtalade Malin Sture, som enleverades af sin kusin Erik Stenbock.
Det var den vid början af Margarethas förmälning så unga och älskliga Märtha Lejonhufvud, som sedan, på sin ålderdom och under sitt enkestånd, erhöll spenamnet Kung Märtha, allt för hennes stränghets och manhaftighets skull.
Att Margaretha någonsin kunde glömma sin första ungdomskärlek är hvad man hvarken tror eller fordrar; men, som det är ett evinnerligt rön, att tiden läker alla sår, så lugnade sig ock den ädla drottningen, helst sedan hon fick Sturen till svåger. Hennes lycka var ock, att den gemål ödet gifvit henne så i allo förtjenade hennes kärlek och högaktning, och med hvarje år hon vandrade vid hans sida älskade och värderade hon honom allt högre och högre.
Och ingenting kunde heller öfverträffa den ömhet, hvarmed Gustaf omfattade denna älskliga maka, denna engel, som Gud hade gifvit honom att förljufva hans alltför stormiga lif. Under de femton åren af deras sammanlefnad fann han sig aldrig hafva orsak till ett ögonblicks missnöje med henne. Tvärtom fann han sin sällhet dagligen förökad och tackade Gud derför.
Såsom ett talande bevis på huru högt Gustaf värderade sin drottnings förstånd och klokhet må anföras, att han, den kraftfulle, insigtsfulla mannen, rådfrågade henne i vigtiga regeringsärender, emedan han funnit att hon alltid med sin fina takt träffade det sanna och rätta.
Och hur mildrade hon icke sin gemåls häftiga lynne! Hur sökte hon icke att vid alla upptänkliga tillfällen bevisa honom, att besinning och skonsamhet voro vida att föredraga framför vrede, förhastande och stränghet! Oräkneliga voro de, som hade den milda drottningen att tacka för lindring i straff eller för tröst i olyckan. -- Också var hon tillbedd af hela nationen, som tycktes vilja bära henne på sina händer.
Och fastän hon syntes lefva för alla, tillställde hon dock så, att Gustaf trodde henne lefva endast för honom. Hon tröstade, muntrade, roade och omhuldade honom, allt eftersom han deraf var i behof, eller gaf honom kloka och goda råd, för hvilka hans öra ständigt var öppet, när de kommo från henne. Och hennes ifrigaste studium var att -- så mycket i hennes makt stod -- undanrödja alla stötestenar på hans väg, afvisa en mängd klagomål, som skulle hafva retat honom, och, så vidt möjligt var, öfverskyla felen hos dem som råkat ådraga sig hans onåd. -- Och allt detta gjorde hon så konstlöst, så enkelt och naturligt, att det syntes såsom hade en osynlig fridens engel helt sakta tillhviskat henne det.
Femton år af misshälligheter och husliga stormar är en evighet af qval; men femton år af oafbruten kärleks lycka är en angenäm dröm, prydd af rosor och omstrålad af solljus. Också vaknade kung Gustaf liksom ur en ljuf dröm till den kalla och nakna verkligheten, då Margaretha, från sjukbädden, kring hvilken hon samlat alla sina kära, räckte honom den matta handen till afsked, tackade honom för den sällhet hans ömhet skänkt henne, anbefallde honom sina barn och afled i hans armar, ännu i sin ålders högsommar, d. 26 Apr. 1551, trettiosju år gammal. -- Hon bisattes samma år i Storkyrkan, men begrofs med stor högtidlighet i Upsala domkyrka d. 21 Dec. 1560, på samma gång som konung Gustaf I sjelf och hans första gemål, Catharina af Sachsen-Lauenburg.
Gustafs sorg var djup: den skakade hela hans manliga själ och han tyckte sig med Margaretha hafva förlorat hälften af sitt eget jag.
Margaretha hade skänkt sin gemål tio barn, fyra söner och sex döttrar, af hvilka två dogo i späd ålder, men åtta öfverlefde sin förträffliga moder.
Lejonhufvud, Märtha, dotter af riksmarsken Erik Abrahamsson Lejonhufvud, som 1520 blef halshuggen vid Stockholms blodbad, och syster
