Sida 360
theatrar, i bredd med den tidens ryktbaraste artister, och firades i de större städernas mest lysande kretsar såsom en konstnärinna af första ordningen. Fröken v. Schoultz var född i Finland, men som vi tro under den tid, då detta land ännu tillhörde Sverige, och hvarför hon äfven ansågs såsom svensk sångerska. Efter slutade triumfer återvände hon till Finland. År 1842 gift med kommissionslandtmätaren Felix Emil Wilhelm Brand, lefde hon sedermera, tärd af bröstsjukdom, ett obemärkt lif, först i Tawastehus och sedermera i Helsingfors, der den ryktbara sångerskan knappt var känd och ihågkommen utom kretsen af hennes anhöriga. Den 28 Febr. 1863 gjorde döden ett slut på hennes långvariga lidande.
Schröderheim, Anna Charlotta. Hvar och en som hört Gustaf III:s lysande hof omtalas -- ett hof, der så många snillen samlades omkring den snillrikaste af alla Sveriges konungar, har ock oundvikligen hört namnet Anna Charlotta Schröderheim. -- Hon var ett bland sin tids snillrikaste fruntimmer och lärer äfven hafva varit ganska vacker, samt på allt sätt intagande. -- Hon var född 1754 och dotter af den mycket ansedde och högt aktade öfverdirektören vid Stora Sjötullen Christoffer von Stapelmohr, som i sitt hus och vid sitt bord såg många bland Sveriges lärda och snillen och der det rådde en på en gång fin och lättsinnig ton, qvick och satirisk, på samma gång som den var sjelfsvåldig; ty -- sådan var ju den tidens anda.
Vid tjugotvå års ålder, 1776, gifte sig den firade, snart sagdt bortskämda, fröken Stapelmohr med en bland konung Gustafs förnämsta gunstlingar, statssekreteraren Elis Schröderheim, den qvicke, den fintlige, den älskvärde sällskapsmannen, den högt värderade författaren och den hjertegoda menniskan, ehuru med svag, för alla intryck öppen, karakter, sådan många i grunden godsinta menniskor hafva den.
Man tycker väl att dessa makar skulle kunnat bli utmärkt lyckliga, men -- dertill voro de alldeles för lika, säger en författare, och han har icke orätt. De voro båda lättsinniga, tanklösa, obetänksamma -- ingendera tänkte på morgondagen -- ingendera hade lärt att hushålla och ingendera föregick den andra med exempel af klokhet och besinning. Tvärtom tycktes de täfla i öfverdåd, liksom de täflade i att säga och skrifva qvickheter; och när det om Schröderheim säges åtskilligt som kastar skugga på hans rykte, såsom att han med temligen lättsinnig lydaktighet hörsammade Gustaf III:s befallningar och önskningar, så var hans frus rykte icke heller fläckfritt. Schröderheim gällde för en bland de tolerantaste äkta män och förhållandet var ganska godt och fredligt, makarne emellan.
Deras husliga lif var egentligen icke husligt, men destomera gästfritt. Glädje och upptåg, skämt och qvickhet yrade hejdlöst i deras hus, och "värdfolket saknade för sitt fröjdrika lif intet annat än Perus grufvor".
Många upptåg tilläto sig dessa makar, den ena såväl som den andra. Infall och repartier haglade, men om också aldrig ondskan låg inunder deras gyckel och satir, iakttogs likväl hvarken måtta eller skonsamhet. Det qvicka skulle fram, hurudan än följden måtte bli, och hvad lättsinnigheten lät uttala, skrefs icke sällan på ondskans räkning.
Ehuru fru Schröderheim just icke var bland stadens förnämsta damer, försummade dock icke konung Gustaf att, genast efter hennes giftermål, draga henne till hofvet, der hon med sin qvickhet och sitt intagande väsende glänste som en stjerna af första ordningen.
En lång tid fortsattes detta lefnadssätt utan större motgångar, till efter kronprinsen Gustaf Adolfs födelse 1778, då mycket prat och många historier kommo i omlopp ibland allmänheten. Fru Schröderheims satiriska lynne förnekade sig icke härvid, utan yttrade sig till och med flera gånger om konungen sjelf och det kungliga huset med alltför närgånget skämt. Sådant kom för Gustafs öron och som han var särdeles mån om att folket ingenting skulle gissa, ingenting prata, utan endast tro, blef han ytterst förtörnad på fru Schröderheim. Han hämnades på ett sätt, ovärdigt en stor konung.
Man hade länge talat om fru Schröderheims mindre stränga grundsatser. Men som Gustafs tidehvarf var lättsinnigt, och damerna inom den högre societén allmänt nog gåfvo ämne för anmärkningar från de lugnare tänkande, hade fru Schröderheims förhållanden hittills väckt föga
