Sida 96
var ej fyllest två år gammal och således icke erinrade sig någon annan mor, visade henne alltid mycken både kärlek och uppmärksamhet.
Enka 1560, efter åtta års äktenskap, lefde Catharina ända till 1621, då hon afled på Strömsholm, 85 år gammal. Så hög ålder har ingen annan svensk drottning uppnått.
Catharina Månsdotter. Hon föddes i Stockholm år 1549 och var dotter till Magnus, en bondeson från Ånga gård i Borgsjö socken uti Medelpad, korporal bland besättningen på Stockholms slott.
Händelsevis mötte konung Erik XIV en gång den unga, fjortonåriga flickan, då hon, med en korg nötter på armen, gick genom slottet; hennes bländande skönhet förtjuste honom, och han ålade sin syster, prinsessan Elisabeth, att upptaga den sköna Catharina bland sina hofjungfrur, samt besörja om hennes uppfostran.
Behag, intagande väsende och ett ädelt hjerta gjorde henne snart allmänt älskad och fäste Eriks öde oåterkallelig en vid henne. Innan kort egde hennes behag all den förfining, som i den tidens hof anstod en furstelig maka, utan att hon derföre förlorat den okonstlade naturlighet, den öppna, hjertliga uppsyn, med hvilken hon först intog Erik. Denne, som var en skön och då han ville älskvärd herre, försummade intet tillfälle, att visa Catharina prof på sin lågande kärlek. Snart lyckades han ock att se den besvarad af Catharina, som helt och hållet öfverlemnade sig åt sin konungslige älskare. De brunno dock icke blott af kärlek för hvarandra, utan en verklig, inbördes tillgifvenhet förenade dem. Erik tycktes endast lefva för henne. Frierierna till främmande furstinnor drefvos allt mera lamt; och då Catharina snart födde en son till verlden, beslöt Erik att vid tillfälle upphöja henne till sin drottning. Tidens tänkesätt, jemte afund och ondska, diktade derföre att hon med en kärleksdryck förblindat konungen.
I en så misstänksam själ som Eriks kunde ej kärleken undgå att följas af svartsjuka. En gång tänd, kände den inga gränsor. Catharinas förre älskare, Maximilian, föll ett offer för Eriks sinnesyra, då han, som fått konungens befallning att resa till krigshären i Norrige, ännu en gång ville se sin ungdomsbrud och sedan begifva sig ur riket. Han blef gripen i hennes rum, lagd på sträckbänk, för att aftvingas någon bekännelse, och fanns natten derpå bakbunden flytande i Norrström.
Catharina brydde sig aldrig om regeringsärenderna. Det välde hon egde öfver Eriks själ, använde hon blott till hans egen fördel. Hon ensam kunde stilla hans misstänksamma oro och hejda hans öfverilningar. Endast åsynen af hennes älskade bild kunde i sinnessvaghetens mörka stunder återföra honom till sansning. Oaktadt detta milda väsende, kunde hon likväl ej undgå att falla Göran Pehrsson förhatlig. Han började frukta hennes inflytande hos konungen, och att hon der kunde störta honom. Han och hans anhängare sökte derföre genom falska beskyllningar och mera dylikt bringa henne i onåd, men det misslyckades. Deras elakhet blef röjd, Erik vredgades högligen, och om icke den godsinta Catharinas förböner kommit emellan, hade det varit förbi med dem och deras makt.
Eriks kärlek till henne blef oföränderlig. Vackra sommaraftnar for konungen med sina förtrognaste på båtar uppåt Mälaren. Catharina var då med och konungen satt vid hennes sida, egnande henne all uppmärksamhet och ömhet. På hans befallning uppfördes från stränderna eller aflägsna båtar vackra sånger, till hvilka han oftast sjelf hade satt både ord och ton. Ur en af dessa, som fortlefvat till våra dagar, äro följande verser:
Har Karin ej land, ej stora skatter, Så har hon dock, det jag begär; Den kärlek, hon mig med omfattar, Är mig fast mer än guldet kär. Hvar må följa sitt eget sinn; Kär håller jag herdinnan min.
Blänker hon ej af gyllne smycke, Så blänka dock hennes ögon skön. Alldeles är hon i mitt tycke, Fast hon för andra syns gemen. Hvar må följa sitt eget sinn; Kär håller jag herdinnan min.
Den som vill må i luften flyga. Mina vingar gå ej så högt. Jag verlden vill fast öfvertyga, Till Karin är mitt hjerta böjdt. Hvar må följa sitt eget sinn; Kär håller jag herdinnan min.
