Anteckningar om svenska qvinnor

Farväl, farväl, min hjertans lilla, Med sinom tusende god natt! Det sker dock efter Herrans vilja, Jag blifver den, som jag har sagt. Hvar må följa sitt eget sinn; Kär håller jag Herdinnan min.

Som ofvan är nämndt, beslöt Erik, då Catharina i November 1565 nedkom med en son, att upphöja henne till sin drottning. I denna afsigt fordrade han ock, genom Göran Pehrsson, ständernas bifall till, att det giftermål, konungen skulle ingå, inom landet, med en adlig eller oadlig person, skulle anses giltigt, och hans barn af detta äktenskap ärfva hans rättighet till kronan. De i Upsala år 1565 församlade ständerna lemnade äfven konungen härtill sitt bifall.

Men innan Erik hann verkställa detta förslag, som var så kärt för hans hjerta, råkade han, tärd af misstankar och förvillad af falska rykten, i den olyckliga sinnessvaghet, som förledde honom att med egen hand mörda den unge grefve Nils Sture, hvars död följdes af nya blodsuppträden. Efter sin begångna gerning flydde konungen från Upsala slott, der olyckan timat, och irrade omkring förklädd i bondkläder. Den arma Catharina, som nu åter under sitt hjerta bar en pant af hans kärlek, hastade i hans spår med tårar och bäfvan. Konungen upphanns ändtligen af Catharina uti Odensala prestgård, samt förmåddes af henne att återvända. De mördade blefvo offentligen förklarade oskyldiga, och Erik gjorde allt för att blidka deras anförvandter. Med hertig Johan ingicks förlikning, han utsläpptes ur sitt fängelse; men Göran Pehrsson, hvilken var dömd till döden, såsom den der förledt konungen till sina felsteg, skonades af Erik och insattes åter i alla sina embeten.

Sorgespelet nalkades nu sin upplösning. Den 28 Februari 1568 födde Catharina den för sina olyckor sedan så ryktbare prins Gustaf, hvars döpelse skedde med all högtidlighet. Pehr Brahe och Sten Lejonhufvud måste stå faddrar. Catharina sjelf och hennes slägtingar upphöjdes i adligt stånd, med en halfmåne i vapnet. Nu beslöt Erik att fullborda sin länge hysta afsigt att äkta Catharina. Detta skedde i Stockholm den 4 Juli. Erkebiskopen Laurentius Petri förrättade vigseln. Pehr Brahe ledde fram bruden, tre riddare buro framför henne kronan, äpplet och spiran. Dagen derpå skedde Catharinas kröning i Storkyrkan med all prakt och öfliga ceremonier. Skådepenningar slogos och till riddare dubbades Åke Bengtsson Ferla, Hans Kyle, samt tvänne bönder från Medelpad, drottningens morbröder. Men fåfäng var all denna prakt, en dyster aning sväfvade öfver den lysande ståten. Vid den högtidliga spisningen, som följde efter kröningen, hände sig den olyckan, att rikskansleren Nils Gyllenstjerna, som, medan den varade, stod och höll kronan, svimmade af mattighet och fällde henne i golfvet. Folket mumlade sins emellan: att det var ett ondt tecken för den nykrönta. Men det behöfdes inga vidskepliga förebud om en hvälfning, som Eriks oförsigtighet och hans bröders ärelystnad gjorde mer än sannolik. Genom konungens giftermål blef prins Gustaf arfvinge till thronen, och nu ramlade hela den präktiga byggnaden af hertigarnes hopp.

De drogo sig emellertid undan till Östergöthland, der de samlade omkring sig de missnöjde i landet. Deras antal ökades, då en kungörelse återkallade Nils Stures frisägelse från förräderi; konungens bröder tågade emot Stockholm, och slogo läger vid Rörstrands ängar den 17 September. Deras parti segrade. Konung Erik gaf sig fången och afsade sig thronen, emot löfte om sitt lif och en mild behandling. Men detta löfte hölls icke. Den afsatte Erik kastades i ett nesligt fängelse, der hans kroppsplågor af en förfinad grymhet öktes med själens, och förakt blandades med vanskötsel.

Den ömma Catharina, som var fästad vid sin make med ståndaktig trohet, följde honom dit, och bar sina barn till det mörka fängelset, att de med oskyldig glädje skulle trösta sin olycklige fader. Kronprinsen Gustaf saknades. Den nye konungen Johan III hade befallt, att han i hemlighet skulle mördas afsides på södermalm; men en af Sparre-slägten mötte mördaren, som bar prinsen i en säck. Den ädelmodige herrn räddade barnet med sin egen fara och sände det utom riket.

Konung Johans broderliga hårdhet nekade den ädla Catharina att dela fängelset med sin gemål, och hon fick nu endast tidtals der besöka honom; men äfven trösten af dessa besök förunnades slutligen icke Erik.