Sida 317
nyanserade föredrag; gift med kammarskrifvaren i Tullverket P. A. Ölander.
Nordencrantz, Henrika, född 1747, var yngsta dottern af det rika kommersrådet Anders N., hvilken låg i tvist med professor Christiernin i Upsala uti finansfrågor. Oförmodadt uppträdde till Nordencrantz' försvar den vid 23 års ålder redan till hofintendent utnämnde Pehr Tham med skriften: "Tankar om Christiernins föreläsningar om Vexelkursen". Den unge författaren erhöll derför det största honorarium en auctor kan få: en ung, förträfflig, låtom oss antaga äfven vacker flicka, med en betydlig hemgift, nemligen Henrika Nordencrantz. Bröllopet stod d. 3 Aug. 1762, innan bruden ännu fyllt 15 år. För hennes förmögenhet inköptes egendomen Dagsnäs, med ett vackert läge, utmed Hornborga sjön, men i en oländig trakt. Det unga paret flyttade dit, byggde sig, icke en hydda, utan snarare ett slott, skapade omkring sig ett Eden, midt i ödemarken, och lefde tillsammans under 55 år i ett lyckligt, men barnlöst äktenskap. Hon dog 1817 och mannen 1820. -- Tham sökte bevisa, på sitt sätt, att Gylfe och Oden hade bott midt emot och bredvid Dagsnäs, dit han lät föra och uppsätta runstenar och andra minnesmärken, tagna i kringliggande orter. Vi kunna ej neka oss att ytterligare omnämna denne högst originelle man, som med sina många egenheter dock var en Mecsenat; oräkneliga äro de understöd han gifvit och de välgerningar han öfvat; äfven var han, så att säga, Westergöthlands Thorgny Lagman. -- Tham egde patronatsrätt till tvänne pastorater. Då en gång det ena blef ledigt, genom innehafvarens död, red patronen några dagar derefter ned till sorgehuset och stannade utanför förstuguqvisten. Den sorgbundna enkan kom genast ut, neg och bjöd Hans Nåd stiga in; men denne sade sig ej ha tid, och den sak, hvarom han ville tala, fordrade blott få ord. Denna vore helt enkelt den, att han var sinnad gifva pastoratet åt adjunkten, i fall han ville gifta sig med pastorskan; och som denne förklarat sig benägen, äskades nu den andra kontrahentens utlåtande. Pastorskan utbad sig betänketid, åtminstone till dess hennes salig man hunnit blifva begrafven; men då patronen förklarade det vara en regel för honom, att aldrig uppskjuta affärer, måste den ärbara enkan, under många tårar, nigningar och rodnande, på förstuguqvisten gifva sitt ja-ord, hvarefter patronen nickade och red derifrån.
Nordenflycht, Hedvig Charlotta, dotter af kamreraren i Kammarkollegium Anders N., hade egentligen bordt kallas fru Fabricius, emedan detta var hennes mans namn. Besynnerligheten af att, i trots af den outsägliga kärlek hon hyste för denne man och den nästan öfverdrifna sorgen öfver hans alltför tidiga bortgång, dock icke vilja bära hans namn, utan heldre fortfarande det hon ärft af sin far, torde kunna sökas endast i fåfängan öfver det adelskap, hvarmed den sistnämnde 1727 blifvit hedrad och hvaraf namnet måtte hafva särdeles ljuft klingat i hennes öron, ty på den tiden var man mer än lofligt svag för ett adligt namn.
Vare nu härmed huru som helst, så var vår svenska Sappho, såsom hon med allt skäl kan kallas, född 1718. Man kan ej gerna glömma hennes födelseår, emedan det var detsamma som Carl XII:s dödsår.
Hon var ej många år gammal, förrän hon röjde en omisskännelig håg för bokliga kunskaper och allt hvad som kan hänföras under namn af vetande. Hon lyssnade på männens samtal med en ifver, som om det gällt henne sjelf, och kom stundom fram med yttranden, så vida öfver hennes år, att de förvånade alla främmande, medan de djupt bedröfvade hennes far, som hyste en panisk förskräckelse för vittra fruntimmer och fruktade ingenting så mycket, som att hans dotter skulle vilja slå sig på bokvett. Ännu mera bedröfvad var modern öfver sin dotters afgjorda ohågsamhet och bristande fallenhet för allt hvad till qvinnoyrken hörde, och striden härom, de bannor, samt äfven handgripliga tillrättavisningar af den stränga modern, hvilka stundligen haglade öfver den stackars flickan, förbittrade i hög grad hennes barndom och gjorde den tung och glädjelös.
Vid tolf års ålder hade dock Hedvig Charlotta genom sina enträgna böner förmått så mycket hos sin far, att hon fick dela undervisningen med sin bror för dennes informator, Tideman, en ovanligt lärd och utomordentligt sedig, ja riktigt exemplarisk ung man, men sjuklig och ful.
