Sida 231
De flydde skyndsamt öfver till Norrige, der de gifte sig. -- Detta skedde under Magnus Ladulås' regering. Konungen tog saken mycket illa, helst han nyss hade stiftat den nya lagen om qvinnofrid och höll strängt på dess tillämpning. Emellertid betedde han sig härvid såsom en orättfärdig despot; ty då han ej kunde på annat sätt personligen straffa den skyldige Folke, än att förbjuda honom att någonsin mer sätta sin fot inom Sveriges landamären, sträckte han sin hämnd till den unge ädlingens oskyldiga anförvandter. Han lät nemligen i fängelse insätta hans gamle fader och ene broder, samt afsatte, 1287, för någon tid, den andre, Brynolf Grip, från dess biskopliga embete. Brynolf blef 181 år efter sin död förklarad för helgon och kanonicerad.
Ingrid Larsdotter, en bondhustru i Ormesberga socken af Kronobergs län, född d. 28 Sept. 1662 och död i Februari månad 1768, hann således till den ovanligt höga åldern af 105 år och 5 månader. Hon blef ej gift förr än vid fyllda 46 år; men blef likväl moder för sex barn, hvaraf två döttrar öfverlefde henne. Den ena af dessa var född i moderns 56:te år och den andra i hennes 59:de. Ännu vid 100 års ålder kunde hon läsa i bok och gå i kyrkan.
Ingrid Ylfva, var dotter af Suno Sik och sondotter af konung Sverker I eller äldre. Hon var gift med Magnus Månesköld och egarinna af Bjälbo i Östergöthland, som varit hennes faders sätesgård. Af detta äktenskap föddes åtskilliga barn: sönerna Carl, biskop i Linköping, Eskil, kongl, råd och lagman i Westergötland, Birger, jarl och riksföreståndare samt fader åt konung Waldemar, och Bengt till Ulfåsa, som var gift med Sigrid den Fagra, hvars dotter blef stammor för Braheslägten. Af Ingrid Ylfvas döttrar blef en gift med Jaroslaw, storfurste i Ryssland, en annan, Magnhild, med Herve Trolle, Trolleättens stamfader.
Sedan Ingrid blifvit enka, bodde hon alltid på Bjälbo och vistades mycket i kyrktornet, af kärlek till en klocka, som hon skänkt till kyrkan. Detta jemte hennes drömmar och spådomar satte henne i stort rop och anseende. På sin dödssäng förkunnade hon straxt före sin dödsstund, d. 26 Okt. 1252, att så länge hennes hufvud stod upprätt, skulle icke telningar af hennes ätt saknas på svenska thronen. Birger Jarl lät till följd häraf begrafva sin mor i en stenpelare i Bjälbo kyrka, sålunda att hennes kropp var stående. -- I Linköpings bibliotheks handlingar, 2:a delen, pag. 149, finnes en slägttafla öfver Magnus Måneskölds och Ingrid Ylfvas afkomlingar, hvaraf synes att från dem härstamma Birger Jarl och 9 konungar, nemligen Magnus Ladulås, Birger, Magnus Smek, Håkan, Albrecht, Erik XIII, Christoffer, Christian I och Hans, samt drottning Margaretha och flere hertigar.
Isabella. Detta är ett namn kanske mindre kändt bland de många i vårt svenska drottninggalleri, än det i sanning förtjenar att vara, hvaremot Isabellas gemål är af alla känd, äfven af den ringaste, den enfaldigaste, den okunnigaste inom vårt land -- ja, äfven af dem, som eljest knappast känna namnet af någon enda svensk konung.
Hvem var då Isabellas gemål? ... Hvem var denne framför alla andra ryktbare furste? -- Ack! vi måste bekänna, att det var en alltför bedröflig ryktbarhet han skaffade sig. -- Isabella var nemligen gemål åt den siste unionskonungen, den förfärlige, den afskyvärde Christian II, med tillnamnet Tyrann.
Arma Isabella! Praktfulla blomma från ett bland söderns mest solbeglänsta länder! Hvarför, o, hvarför flyttade Försynen dig till norden, der du med all din älskvärdhet, dina höga dygder, ditt ömma hjerta och din tjusande skönhet likväl dömdes att framsläpa ett olyckligt lif, oförstådd, obelönad, på mångahanda satt plågad -- och dock ständigt tålig, ståndaktig, sjelfförsakande och englamild.
Isabella var dotter till konung Filip I af Castilien, ett rike, som på den tiden spelade en bland de mest lysande roller i Europa och derifrån Christian, drifven af ingen annan känsla än sin ärelystnad, sökte sin gemål, naturligtvis icke för hennes egen, utan för hennes stora slägtförbindelsers skull. Hon hade dervid, i likhet med så många andra en grym politiks offer, ingen röst; -- hon måste lyda och -- uppoffras.
Isabellas ifrigaste sträfvan var dock att uppfylla sina pligter och vara sin gemål till nöjes, och det lyckades henne äfven någon gång att med sina behag röra hans hjerta. Vi säga med
