Sida 422
svensk friherre, ej mindre än tolf barn, deraf nio voro flickor. År 1740 dog hon från sin då sjuttionioårige man, som afled 1751, 90 år gammal.
Törneflycht, Christina, Margaretha, Inga och Anna Maria. I den lilla staden Köping föddes d. 5 April 1640 Olof Hansson Törne, man kan säga i en borgmästare-ätt, ty hans far dog såsom politieborgmästare i Stockholm 1671, och farfadern var 1612 äfven borgmästare derstädes; den ene brodern, Michael Hansson T., dog som justitieborgmästare 1694; den andre brodern, Nils Hansson T., dog 1708, äfvenledes såsom borgmästare, och slutligen blef Olof Hansson T. den siste borgmästaren af denna ätt i Stockholm och dog 1713, samt är begrafven i Ösmo kyrka i Södermanland. Denne Olof Hansson T. bragte sig upp till ansenlig förmögenhet, utan att hafva ärft något; han egde nemligen icke mindre än 73 stycken handelsfartyg i sjön, utom hus och betydliga bruks- och landtegendomar. Han blef 1698 af Carl XII adlad till Törneflycht för sin stora rikedom och för att få besitta de många fideikommisser, som han inköpte af fattiga adelsmän. Denna stora förmögenhet bidrog ej heller litet till att hans ofvannämnda fyra döttrar blefvo gifta med de största män i staten.
Christina T., det äldsta barnet, född d. 1 Januari 1673, blef 1690 gift med Carl XII:s namnkunnige minister, Carl Piper. Tvänne gånger besökte hon sin man i Carl XII:s fältläger och hade hvardera gången en af sina systrar med sig; de fingo straxt generaler till friare. Före ett af dessa bröllop hade Piper följande samtal med konungen: Gr. P. Grefvinnan Aurora Königsmark yttrade på ett ställe i Leipzig, der jag åt middag tillsammans med henne, att hon väntade bli bjuden till det bröllop, jag skulle göra åt min svägerska. -- Konungen. Hvarför böd I henne ej straxt? -- Gr. P. Jag tordes icke utan Ers Maj:ts lof, hvilket jag nu utbeder mig. -- Konungen. För min skull kunnen I väl bjuda henne. Jag skall lika väl komma. -- Gr. P. Tackar underdånigast, men frågar tillika, hvad rum skall jag gifva grefvinnan A. K. bland det andra svenska fruntimret? Min hustru, som värdinna, cederar henne gerna, men der komma .... -- Konungen. Hon kan intet begära företrädet före dem, ty hon är en sk--a och har ingen rang. -- Gr. P. Hon är likväl af våra gamle lustre familjer Königsmark och De la Gardie, och om hon råkat gå på sido, så är det skedt med ett krönt hufvud. -- Konungen. Ett krönt hufvud och en gemen karl äro i den saken lika. Hon är och förblifver alltid en sk--a och har ingen rang. -- Gr. P. Om hon ej konsidereras såsom af rang, kan hon ej komma dit. -- Konungen. Så kan hon blifva dädan. -- Grefve Piper var otroligt rik, då nästan alla voro fattiga i Sverige; man påstår till och med att han tog mutor, hvilket likväl ej är bevisadt; dock vet man att grefvinnan en gång fått en ring af 2000 rdrs värde af en utländsk gesandt. Grefve Piper blef i slaget vid Pultava fången och utstod i ett svårt fängelse otroligt lidande, samt tvangs att skrifva en vexel å 30,000 rdr silfvermynt, som grefvinnan borde betala för hans lösen. Men vexeln inlöste hon ej, och mannen dog 1716 af hunger och vanskötsel. Hans lik blef sedan insaltadt och 1718 återsändt till Sverige samt bisatt i enkegrefvinnans hus, till dess det d. 3 Maj 1719 blef begrafvet i Ängsö kyrka i det präktiga Piperska grafchoret. Enkegrefvinnan lät slå en medalj öfver sin aflidne man. Den visar på ena sidan hans bröstbild med namn och titlar på latin och å den andra en af hafsböljor slagen klippa med öfverskrift: Tamen altior exstat, samt under: Natus 1647, obiit 1716.
Under grefvinnans vistande i Polen gjordes henne alla möjliga hedersbevisningar. Konung Stanislaus sjelf förde henne till ett af sina slott, der drottningen af Polen befann sig och hvarest grefvinnan Piper blef på det präktigaste undfägnad. Sedermera kom hon fram till Rawitz, der Carl XII hade sitt högqvarter, och redan följande morgon, klockan mellan 7 och 8, såg man Carl XII öfverraska henne med besök, då hon ännu var klädd i morgondrägt. Man visade henne all möjlig uppmärksamhet, och under bröllopshögtiderna för systern fick hon sin plats vid bordet mellan konungarne Carl XII och Stanislaus. Då hon hemreste från fältlägret utfärdade konung August i Sachsen ett öppet pass för grefvinnan att under sin hemresa obehindradt resa genom Sachsen, medan han i hemlighet lät på flera vägar utsätta beväpnadt folk, för att gripa och häkta henne, för att straffa hennes man, den
