Sida 210
Eriksson, 1358, i hans andra gifte. Helga hade tvänne barn, Erik, som i början af 15:de århundradet slöt Folkungaätten, och Margaretha, som blef stammoder för grefliga ätten Lewenhaupt och friherrliga ätten Lejonhufvud.
Helin, Helena, enkefru, testamenterade 1815 till Jakobs- och Johannis församling i Stockholm 3000 rdr rgs.
Hellberg, Beata. Menniskornas förtjenster, liksom deras fel, äro af tusenfaldigt slag; så äro äfven de derefter afpassade belöningarne och straffen mångahanda. Till denna reflexion föranledas vi vid tanken på det premium af 30 rdr, som Wetenskaps-Akademien år 1781 tillerkände hofmålaren Bolanders fru, född Beata Hellberg, för det hon låtit tämja en elgoxe, så att han var spak som ett vanligt husdjur.
Hernberg, Christina, gift, första gången med theologie adjunkten Nils Svanström, andra gången med domprosten i Upsala Johan Winbom, afled 1824, 62 år gammal. -- Hon stiftade, medelst en gåfva af 3000 rdr rgs, år 1821, en pensionsfond för behöfvande enkor och gamla ogifta fruntimmer af ofrälse stånd. Medlen förvaltas af Justitiekollegium och Förmyndarekammaren i Stockholm. -- Hela denna familj, främst husmodern sjelf, lefde med en sparsamhet, som ansågs gå till öfverdrift. Men den som närmare kände förhållandet visste att det sammansparade användes med stor frikostighet till ädla ändamål. Sonen, professorn och prosten Winbom d. y., som knappt unnade sig sjelf snygga kläder, underhöll i hemlighet fattiga kamrater, som i Upsala erhöllo penninghjelp genom en i Stockholm bosatt man, af hvilken man i sednare tider erfarit förhållandet.
Herwor. Sagan om denna prinsessa, drottning, sköldmö, eller borgjungfru är något dunkel och svår att reda. Hon säges hafva blifvit redan som barn fader- och moderlös, hvarefter hon satt ensam på sin borg i skogen, egande intet annat sällskap eller skydd, än en kämpe Ormer, som varit hennes fosterfader, medan hennes båda bröder, många år äldre än hon, redan voro ute i verlden och hade förskaffat sig land och riken.
Den äldste af dem, Angantyr, hade gjort sin yngre bror Lödur uppenbar orätt, i det han vägrade att med honom dela arfvet efter deras fader. Lödur sökte då hjelp hos sin morfader Humle, Hunnernas konung, och denne lofvade skaffa honom rätt mot den förstockade brodern.
Med en krigshär, den största man dittills någonsin sett i Göthaland, drog Humle ut och Lodur vid hans sida, till trakterna af Småland, Blekinge och Skåne. Man tror att Humles här och den, som anfördes af Angantyr, sammandrabbat der staden Cimbritshamn nu är belägen.
Men den unga och sköna Herwor satt i det högsta tornet af sin borg och såg öfver skogen Mörkved den oräkneliga Hunnahären nalkas. Ett ofantligt dammoln, som uppsteg i himmels sky, tillkännagaf fiendens ankomst. Hon bad då Ormer, sin fosterfader, gå ut för att göra sig underrättad om hvilka de voro, som i fiendtlig afsigt närmade sig. Men fastän Herwor erfor, att det var hennes egen bror Lödur, påstod hon sig dock vilja till sista blodsdroppan försvara sin borg och sitt land. Hon härklädde sig derför, tog svärdet i hand och begaf sig ut, döf för Ormer, då han med tårar och böner sökte förmå henne att stanna inne. Hon rusade, fattad af stridslust, före honom, bortåt vägen, för att möta de antågande fiendtliga kämparne, för hvilka Humle och Lödur gingo i spetsen.
Ändtligen kommo de så nära, att hon kunde se brodern, som vid åsynen af sin unga syster skyndade fram till henne och uppmanade henne att vända om från en skådeplats, hvilken säkert skulle bli ganska blodig, enär man nu såg äfven Angantyrs här nalkas.
Men Herwor svarade, att här vore hon rådande och att hon ämnade försvara hvarje tumsbredd af sin mark, hvarför hon genast utmanade Lödur till strid på lif och död.
Men Lödur yttrade med själsbedröfvelse:
"Icke så, älskade syster! Jag törstar icke efter ditt blod och har ej kommit för att deruti söla mina händer."
Men den unga sköldmön ville ej taga förnuft till sig och lyssna till broderns ord. Det var henne nog, att han kommit som fiende in i landet, i afsigt att bekriga sin broder Angantyr, den Herwor höll mycket af. Det öfverkom henne ett berserkaraseri och hon stod ej att öfvertala till stillhet och lugn. Med båda händer fattade hon sitt svärd och sporrade hästen, som hon red
