Sida 37
abbedissan haft samma namn Bengta. Den sista, Bengta Eriksdotter, var ännu qvar i klostret 1566, lefde i stillhet och lärde bättre mäns döttrar att läsa, skrifva och sy m. m.
Bengtsdotter, Brigitta, enka efter en herr Erik Pedersson, skänkte 1474 till Kalmare nunnekloster tvänne gårdar, den ena belägen i Ryssby socken, den andra i Böle.
Bengtsdotter, Catharina, blef 1551 vald till abbedissa i Wadstena kloster och dog 1593. Hon var således abbedissa i 42 år, då ingen före henne varit det mer än 25 år. Hon var näst den sista i detta embete, ty 1595 blefvo nunnorna i detta kloster allesammans utdrifna af konung Carl IX. En annan qvinna med samma namn blef år 1452 vald och invigd till abbedissa i samma kloster, men lemnade embetet för sjukdom 1456 och dog året derefter. Ännu en tredje med namnet Bengtsdotter, men ej Catharina, utan Christina, var abbedissa i Gudhems kloster 1451--1461.
Bengtsdotter, Ingeborg, skänkte 1480 tvänne gårdar i Läby och Grans socknar till Sko nunnekloster; den ena för sin mans, Johan Nilssons, själ och den andra till S:t Annæ chor.
Bengtsdotter, Kerstin. Vid Bankhälla by i Wärends socken påträffades 1738 ett märkvärdigt och dyrbart fynd. En tjenstedräng, A. Pehrsson, hade gått till en hage för att se efter sin husbondes hästar. I detsamma kommo några pigor med bloss för att i sjön taga kräftor; men som detta ej lyckades och de vid försöket blifvit våta, uppgjorde de en liten eld för att torka sig. Dervid sparkade drängen undan en liten stenhäll, som låg i lösa sanden och på hvilken i fordna tider legat en stor sten. Och då han sedan tog ned i sanden, fann han 2:ne stora guldringar. Pigan Kerstin Bengtsdotter tog ännu djupare ned och fann 9 små ringar. De andra pigorna blefvo rädda, sprungo sin väg och bådo Anders och Kerstin kasta ringarne i sjön. Men dessa följdes åt hem med utlåtelse: “i Guds namn taga vi ringarne med oss, och låtom oss vara ihop, om något ondt oss hända skulle.“ Hela fyndet utgjorde 131 lod myntvigt. Det inlöstes af kronan och förvarades i Antiqvitetsarkivet. Drängen erhöll i ersättning 3299 och pigan 1371 daler kopparmynt. Guldet, som så ofta stiftat äktenskap, gjorde det äfven här. Drängen och pigan lade hand i hand, köpte en del i Norrgård i Snarfva by och blefvo lyckliga.
Bengtsdotter, Ramfrid, gaf 1359 till Julita kloster i Södermanland, för sin lägerstad derstädes, Jäders qvarn vid Arboga, hvilken donation hennes systerbarn stadfästade 1366.
Bengtsson, Anna, en dotter af riksrådet Carl Bengtsson af Wintorpaslägten. Hon hade en särdeles olycka med sina båda män, den ena efter den andra, hvilka båda dogo en onaturlig död: den förste, riksrådet och höfvidsmannen Carl Carlsson Wase, blef 1494 ihjälslagen vid Öfver-Sela prestgård; den andre, höfvidsmannen på Elfsborg, Erik Eriksson Gyllenstjerna d. y., hemföll åt samma olyckliga öde i Westergöthland år 1502. Detta faktum förutsätter, att dessa båda herrar och höfvidsman måtte varit verkliga barbarer mot folket, innan det mot dem kunde bli så uppretadt. Fru Anna blef mycket gammal: hon lefde ännu i femtio år efter den sednare mannens död, men lärer ej varit särdeles god, välgörande och afhållen hon heller; ty det sägs att med öknamnet Pintorparefrun skulle man egentligen menat just henne och ingen annan, fastän det namnet, jemte den dertill hörande historien, blifvit tillämpade på så många fruar. Att fru Anna Bengtsson skulle varit den sannskyldiga låter troligt, derföre att hon bodde på Wintorp, hvilket lätt kan förvändas till Pintorp. -- Fru Anna ligger jordad uti Wintorpsgrafven i Dalums kyrka.
Hon råkade, såsom det berättas, i tvist med konung Gustaf I, då hon ville begagna sig af den vid Westerås Recess fastställda rättigheten till återtagande af gods från kloster och kyrkor. Hon hade från Skara tagit de gamla gåfvobrefven, så godt som med våld, men anbefalldes i ett strängt kungabref att återlemna desamma till Kongl. Maj:t.
Bera. Denna sköna och glada, men på samma gång oförsigtiga och tanklösa qvinna hade helt och hållet sin egen obetänksamhet att skylla för den beklagansvärda olycka, som träffade henne redan i ungdomens herrligaste dagar.
Alf och Yngve voro bröder och samkonungar i Svithiod, och Bera var Alfs gemål.
Men de båda bröderna berättas hafva varit mycket olika, så väl till utseende, som till lynne.
