Sida 135
Hon hade nemligen, d. 22 Aug. 1857, knutit äktenskapets band med aktören vid Kungliga theatern herr Knut Almlöf. Den 1 Okt. 1861 tog fru Betty Almlöf engagement vid Mindre theatern, men afgick derifrån och till den Kungliga d. 1 Okt. 1863.
Bland de roller, deri fru Almlöf skördat ett särdeles bifall, ja, ett allmänt beröm, må företrädesvis nämnas: Fröken de la Seglière, Hermance uti Ett Lyckans Barn af Charlotte Birch Pfeiffer, Jane Ayre, Anaïs i Debutanten och hennes far, Madame de Maintenon, der fru Almlöf var alldeles förträfflig, jemte många andra.
Deland, Josefina, dotter af framl. ballettmästaren Louis Deland och kusin till stiftaren af Delandska pensionskassan Pierre Josef D., har på sitt sätt skaffat sig namnkunnighet bland sina landsmän och får således icke förbigås, då fråga är om dem bland Sveriges qvinnor, som på ett eller annat sätt tagit ett steg utom den vanliga slentrianens väg.
Josefina Deland, född 1812, sysselsatte sig från ungdomen och sedan allt framgent med att gifva undervisning i fransyskan, ett språk, som hon var särdeles mäktig, dels emedan det var hennes fars modersmål, dels emedan hon ofta och under längre tider vistats i Paris. Hon är ett lifligt fruntimmer, ej utan hufvud, ehuru något excentrisk.
Mamsell Deland tyckte, i likhet med många andra, att det var synd om sådana äldre fruntimmer, hvilka, efter att hafva egnat sin bästa tid -- kanske ett helt lif -- åt undervisning af andras barn, antingen som lönta guvernanter i främmande hus, eller såsom pensionsföreståndarinnor, ett ännu vida bekymmersammare och tacklösare kall -- slutligen stodo redlösa. Hon visste, att de kunna ingenting samla för sin ålderdom och att de måste, följaktligen, sedan de ej längre orka arbeta, hemfalla åt nöden, ensamma, öfvergifna, som de vanligen äro. Hon var således betänkt på att åstadkomma något för dessa sina arma yrkessystrar, och det något väsendtligt ändå. Hon väckte således, år 1852, den första idén om stiftandet af en pensionskassa för Svenska Lärarinnor. Idén var god och omfattades af många varmhjertade personer, hvilka förenade sig med mamsell Deland i att med ifver arbeta för det ädla syftet. Och ingen -- det måste man bekänna -- sträfvade med mera nit, än just mamsell Deland sjelf.
Likväl höll hela företaget på att stranda och med ens gå öfverända, just för mamsell Delands olycksaliga envishets skull. Att hon ej förstod det praktiska af saken må man ej förtänka henne, men väl att hon var lika ensidig, som hon var nitisk för planens framgång. Framför allt var det hennes uttryckliga vilja, önskan och förbehåll, att ingen enda manlig hand, penna eller hjerna skulle anlitas, utan att fruntimren ensamma skulle åvägabringa alltsammans. Deraf det bekanta ordspråket efter henne, som sedan väckte så mycken munterhet och hvaråt man ännu i dag ej kan låta bli att draga på munnen, nemligen: Inga herrar! inga herrar!
Att der blef ett förfärligt krångel minnas vi alla, som då med uppmärksamhet följde dagens företeelser. Herrarne, ehuru förbjudna dertill, lade sig dock i saken, just emedan enhvar fann idén så god och på intet sätt outförbar, endast den med förstånd handhades. Särdeles började alla Stockholms tidningar att dermed sysselsätta sig, dels under spe och förlöjligande, dels under strängt klander och allvarsam tillrättavisning. Man menade -- och den meningen delades af alla, att om några sakkunniga män toge företaget om hand, hjelpte till vid uträknandet af huru Debet och Credit i tidernas längd skulle gå ihop, samt anvisade huru medlen borde placeras, torde allt gå bra.
Mamsell Deland, som ensam ville hafva hedern af sitt förslags både uppgörande och verkställande, sträfvade mot strömmen i det längsta; men strömmen blef henne dock slutligen öfvermäktig. Icke utan mycken harm drog hon sig ändtligen tillbaka från hela affärn och reste till Paris, der hon ännu vistas, efter att hafva en enda gång och för en kortare tid åter gästat vår svenska hufvudstad. Mamsell Ahlbom (se denna artikel) var den, som med både reda och sakkännedom sedan åtog sig den intrasslade affärn med lärarinnornas pensionsförening, och nu går den förträffligt. -- Af en donation i större scala, som mamsell Deland lofvat göra till kassan, blef ingenting; åtminstone har pensionsföreningen intill dato ej uppburit deraf så mycket som ett
