Sida 312
åtbörder, språkrenheten och behagen hos "Elfdrottningen från Norden", såsom hon der kallades, öfverträffade allas förväntan. Ifrån den stunden tillhör hennes rykte Europa, äran af hennes landsmanskap Sverige.
Under fortsatta triumfer låg fäderneslandet och det fordna, torftiga fädernehemmet oföränderligt i hennes håg. Upptagen och hyllad med betydliga apanager, längtade hon efter hemlandets skogar och vattenfall, längtade efter anhöriga, för hvilka hon nu kunde vara till en hjelp, såväl som till innerligaste hugnad och glädje. Endast med svårighet kunde hon erhålla så lång tids permission som för en resa till Sverige -- dock med förbindelse att ingenstädes offentligen uppträda. Hon kom till fäderneslandet, men endast för att återse fädernehemmet. På närmaste bangård var henne torparegubben till mötes, och med gladaste öfverraskning kastade sig den nu eleganta damen om faderns hals. -- Det var såsom det borde vara, säger man; ack ja! men mången som blifvit belyst af lyckans och medgångens sol skulle kanske funnit sig besvärad i det offentliga utaf detta kontrasterande möte. Oförderfvade natur som verlden icke öfverväldigat!
Efter det korta besöket i Småland återvände Christina till Paris, utan att återse Stockholm, der hennes fåfänga, om hon haft någon sådan, kunnat tillfredsställas af ett sannolikt helt annat emottagande än då hon före sin utresa lät höra sig der. På Theatre Français, der hon nu, mot stora honorarier, är engagerad för tre år, fortfar hon att uppbära nya triumfer, värderad för sina talanger och högaktad för sin personlighet.
Resande landsmän, som besökt henne i hennes Pariser-hem, hafva icke kunnat nog beprisa hennes enkelhet midtibland all den komfort, hvarmed hennes lyckliga ekonomiska ställning lemnar henne tillfälle att omgifva sig.
Om nu detta kan kallas blott en början, och denna början är vid nitton års ålder, skulle man vara färdig att ställa för henne ett lysande framtidshoroskop. Men -- framtiden tillhör oss icke, endast det närvarande. Hennes vänner önska och hoppas åtminstone att den lycka, som är henne beskärd i hennes lyckliga lynnes och väsendes beskaffenhet, skall finna henne trygg och lugn äfven i möjligtvis vexlande öden.
Nissen, Henriette, en af Sveriges utmärktaste sångerskor, är född i Götheborg af judiska föräldrar 1821. Redan som barn röjdes hennes musikaliska fallenhet, och vid 13 år sjöng hon inför ett sällskap, bestående af slägtingar och vänner, Annas parti i Don Juan. Ej blott hennes röst, utan äfven hennes föredrag, en följd af barnets egen uppfattning, väckte de närvarandes förvåning, och man fann skäligt att icke försumma utbildningen af så ovanliga naturgåfvor, hvarför hon erhöll till lärare musikdirektören Günther, fader till den utmärkte tenoristen vid Kongl. theatern. Hon inskränkte sig likväl ännu till enskildta sällskapskretsar, och någon gång att offentligt uppträda för ett välgörande ändamål, eller för att biträda resande artister, hvilka i hennes födelsebygd gåfvo konserter; men kännare försäkrade, att hennes anlag förtjenade en mera artistisk behandling och kunde göras äfven ekonomiskt inbringande. Den unga sångerskan hade ännu aldrig tänkt på annat ändamål med deras odling, än eget nöje och glädjen att kunna dermed bereda andras, samt till lön skörda deras bifall. Hon borde likväl tro hvad behörige domare sade henne, det hon var ämnad att lysa i en större sfer, än den inskränkta sällskaps- eller på sin höjd amatörs-kretsen, och hon beslöt således, i Juli månad år 1840, att begifva sig till Paris. Föräldrar och anförvandter gåfvo ändtligen, icke utan tvekan, sitt samtycke härtill. Sedan hon i ungefär två år i Paris njutit den ryktbare Garcias undervisning, erbjöds henne anställning vid Italienska operan derstädes, och hon uppträdde med den mest bestämda framgång i Adalgisas roll i Norma. År 1843 gjorde hon ett kort besök i fäderneslandet och kom äfven till Stockholm, der hon gaf flera konserter, deribland den sista middagstiden på Kongl. theatern, något som händt blott en enda gång förut, med Taglioni, och af samma orsak, nemligen att hon följande morgon skulle afresa, och de många, som ännu ej fått höra henne, önskade sig ett tillfälle dertill. Hon har sedan tillhört dessa europeiska konstryktbarheter, dem hvarje stor lyrisk scen söker att, åtminstone för någon tid, tillegna sig. Hon har således uppträdt än i Petersburg, än i
