Sida 278
och jollra med sina barn och att omgifva sig med en mängd af damer -- eljest icke hennes svaga sida. Men, anmäldes då Klingenstjerna, Scheffer, Tessin, Botin, Rosenstein, Rudenschöld, von Dalin, eller någon annan af hennes lärda och vittra gunstlingar, så lemnade hon ögonblickligen både barnen och damerna för det som roade henne mest och som hennes själ mest eftertraktade.
Lovisa Ulrikas partiskhet som mor är vida bekant; man vet huru hon slösade hela sin moderskärlek på de båda yngsta barnen, Fredrik Adolf och Sofia Albertina, medan hon mot Carl visade sig föga moderlig, samt visserligen med stolthet betraktade Gustaf, såsom en framtida hämnare af föräldrarnes nederlag och det nesliga förtryck de såsom kung och drottning erforo, men egentligen icke just älskade honom; ty dertill var hans karakter för mycket lik hennes egen, sjelfrådig och herrsklysten. -- Ju äldre denne hennes förstfödde blef, ju flera kantigheter uppstodo ock i förhållandet mellan mor och son; och då den milde, af alla högaktade och afhållne Adolf Fredrik år 1771 lades till hvila i Riddarholmskyrkans konungagrift, urartade så småningom kallsinnigheten mellan enkedrottningen och den nye konungen till bitterhet, slutligen till hat och personlig skiljsmessa. En resa, som Lovisa Ulrika företog till Berlin, för att besöka sina anhöriga, var visserligen för både mor och son en ömsesidig lättnad; men efter återseendet var friden snart åter borta och det gick slutligen ända derhän, att enkedrottningen måste på sitt enkesäte Svartsjö slott tillbringa sina sista år, liksom i en förvisningsort, utan att våga återvända till hufvudstaden. Der slutade hon ock sina dagar, omgifven och tröstad af sina båda älsklingsbarn, Fredrik och Sofia Albertina.
Före sin död försonades hon dock med sin konungslige son; men det var ej från hennes moderliga, utan från hans sonliga hjerta, som önskan om försoning utgick. Hon påstås till och med hafva vägrat tillträde åt Gustaf III, som, vid underrättelsen om att enkedrottningens slut var nära förhanden, hade skyndat ut till Svartsjö, åtföljd af sin son, då på fjerde året gammal. Ett sönderslitande uppträde lärer det då hafva varit, hvilket likväl slutade med att den döende gaf sin moderliga välsignelse åt så väl konungen, som den späde prinsen, hvilken i lång tid bibehöll minnet af denna stund. -- Det var den 16 Juli 1782, som Lovisa Ulrika afled, 62 år gammal.
Man har talat och skrifvit mycket, så väl om Christinas, som Gustaf III:s lysande hof, men det påstås dock att Lovisa Ulrika, hvarken såsom kronprinsessa eller regerande drottning, gifvit dem någondera efter, vare sig i förmåga att uppfinna ständigt nya, omvexlande och genialiska nöjen och tidsfördrif, eller i att draga till sig och omkring sig samla allt hvad den tiden egde mest framstående af lärda, konstnärer, skalder och vitterhetsidkare af alla slag.
Lucretia, dotter af hertig Magnus, konung Gustaf I:s tredje son, och Valborg, af en förnäm tysk adlig ätt. Hon blef gift, enligt hertig Carls tillstyrkande i bref till hertig Magnus, år 1585 med ståthållaren på Gefle hus och län samt öfver Gestrikland, Helsingland, Medelpad, Ångermanland, Westerbotten och Österbotten, rned Uleå och Cajaneborgs fästningar, Christoffer von Warenstedt, med hvilken hon hade fem barn, hvaribland sonen Magnus, som ombytte religion. Hon dog 1624 och jordfästades i Roslagsbro kyrka, dit rikskansleren Axel Oxenstjerna var inbjuden. -- Lucretia hette också äldsta dottern af konung Erik XIV och Agda Pehrsdotter. Hon dog ogift.
Lund, Linda, född Röske. Dramatisk sångerska; född i Stockholm 1836; utgången från Kongl, theaterns elevskola i Stockholm, och sedermera anställd såsom lyrisk skådespelerska vid samma theater, har hon vunnit stort bifall. Hon har användts med framgång i de mest olika roller, t. ex. Agathas och Annas i Friskytten, Christina Gyllenstiernas i Gustaf Wasa, m. fl.; lemnade Kongl. operan 1862, för att företaga en utländsk konstresa tillsammans med sin man; engagerades 1863 såsom primadonna vid Stadt-Theatern i Stettin, der hon fortfarande är anställd. Der uppfördes nyligen Robert af Normandie. De sångare, som utförde Roberts och Bertrams partier, voro mycket klena, men denna brist, säger stadens förnämsta tidning, uppvägdes fullkomligt af talangen hos fru Lund, hvilken på samma qväll utförde både prinsessans
