Anteckningar om svenska qvinnor

denna sin fria vilja till egenvilja och förakt för Försynens ledning, så blifver hon skyldig till eviga plågor. Erkänner hon åter sitt behof af Guds nåd, så får hon förmåga att erkänna och vörda Gud, såsom gifvare af allt godt, att oryggligt tro det ingenting blifvit gjordt eller kan göras utom Guds vilja samt kraft att förnuftigt och måttligt begagna de sinnliga tingen. Det onda, som inträffar i verlden, tillåtes af Gud dels för att bestraffa de onda menniskorna, dels för att styrka de goda uti dygd och helighet.

Brita, Carl VIII Knutssons dotter, vigdes 1455 till nunna i Wadstena kloster och dog derstädes 1469.

Brodersonius, Christina, har för sin store son, icke för sin egen skull, blifvit odödlig: -- hon var nemligen Linnés moder.

Dotter af pastorn i Stenbrohult i Småland Samuel Brodersonius, blef Christina redan vid 18 års ålder gift med komministern i samma församling, sedermera pastorn derstädes, Nicolaus Linnæus. Det säges om henne i häfden, att hon var en aktningsvärd, arbetsam, qvick och skarpsinnig qvinna. -- Komminister Linnæus anlade vid sitt lilla boställe Råshult en vacker trädgård, hvilken snart blef en fröjd, en förtjusning för hans unga hustru, som förut nästan aldrig sett någon trädgård. Der planterades flera sorter blommor och fru Linnæus hyste för dessa en sådan outsäglig kärlek, att hon ordentligen sörjde, då dessa hennes älsklingar om hösten vissnade, en efter annan, samt erfor sedan, under hela vintern, en vemodsfull, otålig längtan efter våren och de nya blommor, hvarmed den skulle pryda hennes lilla täcka trädgård.

Det var ock icke utan, att ju denna både faderns och moderns kärlek till blommor i rikaste mått öfverflyttades på sonen Carl, som föddes om våren, midt under naturens återförnyelse och blomstringstid, d. 13 Maj 1707 (gamla stylen). Man berättar, att då detta barn gret tystnade det genast, om man på dess vagga lade en blomma, och att, så snart det blef så stort, att det kunde bäras ut i trädgården, eller på ängen, och läggas på en blomstermatta, kunde det derstädes blifva liggande i timtal, leende och tyst lekande med blommorna rundtomkring detsamma.

Hvad Carl Linné sedan blef vet hela verlden. Det späda barnet, hvars vagga af föräldrarne smyckades med blommor, barnet, som låg lekande på blomstermattan och sedermera, blott några år gammalt, hjelpte till att vattna och sköta blomstren i sin faders trädgård, blef vid äldre år blommornas konung. “Han fann“, säger en författare, “den Ariadnetråd, hvarefter mången förut hade förgäfves letat.“ -- Det var han, som satte läran om växterna i system, han, till hvilken alla de, som trampa hans fotspår, ända intill senaste efterverld skola med vördnad och beundran blicka upp, såsom till ett oupphinneligt ideal.

Och ändå, ändå, i trots af denna sin afgjorda smak för botanikens studium, i trots af att Carl Linné tänkte på och snart sagdt lefde för idel blommor, skulle han uppfostras för det andliga ståndet. Något annat kom ej i fråga, tyckte föräldrarne. Alla hans förfäder, både på fäderne och möderne, hade varit prester, och hur skulle en prestson, som hade tillfälle att studera, kunna blifva något annat än prest?

Emellertid, då Carl Linné hunnit till någorlunda mogen ålder, öfvergaf han helt och hållet att läsa theologien, för hvilken han aldrig visat någon håg, och slog sig i stället med fullt allvar på studerandet af medicin och botanik. -- Hans mor tog vid underrättelsen härom så illa vid sig, att hon så när fått slag. Hon, som sjelf hyst en sådan varm kärlek för blommor, började nu hata dem, påstående det vara hennes orimliga kärlek till detta skräp, som från början orsakat, att hennes förstfödde, afgudade son nu ginge förlorad, ty något annat förmådde hon ej tänka. Ty då han ej ville bli en aktad prestman, hvad skulle han nu blifva? -- På sin höjd en fältskär, tänkte hon. -- Hennes enda tröst var nu, att Samuel, hennes yngre son, måtte gå prestvägen och bekläda samma embete, som hans far, morfar m. fl., och hon predikade således väldeligen för den stackars Samuel, att han ej måtte följa sin äldre broders dåliga exempel, utan hafva Gud för ögonen och ej bli en drömmare, en odåga.

Snart nog tvangs hon dock att mot Carl ombyta tänkesätt. -- Hennes för honom under en längre tid nästan förkolnade moderskärlek tändes ånyo och uppflammade så småningom med