Anteckningar om svenska qvinnor

-- Hela Sverige vet hvad denne ädle man för öfrigt var -- en af vår tids störste mecenater, en bland de varmaste filantrop er, som icke blott svärmat, utan äfven handlat, och det på ett nyttigt sätt, i mensklighetens vigtigaste intressen. Det var han som på sin egendom Råby grundlade en räddningsanstalt för fattiga vilseförda gossar, hvilken inrättning med Guds hjelp visat de vackraste och lyckligaste resultat. -- Emellertid var det icke om baron Gyllenkrook vi här skulle tala, utan om hans, i December 1862 aflidna, fru; och torde det vara nog att om henne sanningsenligt yttra, att hon var en värdig maka åt en bland de ädlaste män. Dock må det tillåtas oss att till stöd för detta vårt påstående här afskrifva den artikel, som angående hennes död stod att läsa i en af Skånes tidningar:

"Ett dödsfall, som kan sägas hafva af hela samhället förnummits med deltagande, är friherrinnan Malin Gyllenkrooks d. 8 December timade död. -- Länge skall man sakna denna ädla qvinna, så väl i salongen, der hon lyste med sitt fina umgängesvett och sitt blida, vänliga väsen, som i den fattiges koja, der hon med sin välgörenhet aftorkat så många tårar. -- -- --"

Ett sådant vittnesbörd vid grafven, icke öfverdrifvet, utan välförtjent, bör väl kunna öfverväga alla de lagrar, som snillet och talangerna skörda af samtid och efterverld; så mycket mer, som snillet och talangerna följa endast till grafven -- oftast icke på långt när ens dit, men den ädla handlingen är det enda vi kunna till en okänd verld medföra.

Folkvidsson, Christina. Denna Christina hörde ursprungligen till den namnkunniga Bondeätten, emedan hon var Erik den Heliges dotterdotter, och var först gift med Håkan Folkvidsson, som kallas Norriges välgörare och Sveriges ära och hvilken såsom jarl styrde Norriges rike. Efter hans död blef hon gift med folkungen Eskil af Skara, sedermera Westgötha-lagman. Han var en tapper man, som förde baneret i slagen vid Lena och Gestilren, och fick såsom belöning för sin trohet och mandom under dessa båda strider behålla baneret i sin ego, till dess den namnkunnige skalden Snorre Sturleson gjorde honom ett besök i Skara, då skalden för ett stort lofqväde, kalladt Andvaka, det han författat öfver fru Christina, lagmannens husfru, bland andra kostbara gåfvor, såsom äreskänk fick detta banér.

Forssberg, Fredrika Charlotta, kallad Lolotte, troddes länge och allmänt vara en dotter af prinsessan Sofia Albertina och furst Hessenstein, med hvilken nämnda konungadotter påstods vara nemligen sammanvigd. -- Många sammanstämmande omständigheter gåfvo ock stöd åt den ena delen af detta rykte, ty prinsessan omhuldade med mycken ömhet den utomordentligt vackra och näpna lilla Lolotte, hade henne ofta hos sig, så väl här i Stockholm som på Ulriksdal och Svartsjö, samt inackorderade henne slutligen någorstädes, der hon erhöll en utmärkt vårdad uppfostran. Då Lolotte blef fullvuxen, kom hon tillbaka till prinsessans hof, att der för beständigt vistas, somliga säga såsom kammarfru, andra såsom sällskap eller lectrice. Nog af! Lolotte Forssberg förblef prinsessans älskling. Hon blef den 25 April 1799 gift med prinsessans stallmästare, grefve Gustaf Harald Stenbock, hvarefter hon upphöjdes till öfverhofmästarinna hos prinsessan och utgjorde sedan oafbrutet hennes dagliga sällskap, alltintill konungadotterns död, då grefvinnan Stenbock erhöll ett betydande arf efter sin beskyddarinna -- enligt en uppgift skulle hon fått ärfva all prinsessans lösegendom.

Med allt detta till stöd, samt äfven det, att Lolotte råkade vara särdeles lik prinsessan, måste det ju vara förlåtligt, att hela nationen trodde henne vara Sofia Albertinas dotter och att