Sida 387
förkärlek för kronprinsen gränsade ofta till efterhängsenhet. ... En dag infinner hon sig och låter anmäla sig. Prinsen lät bedja henne dröja hos drottningen, under det att han arbetade med utrikes-statsministern, men det hjelpte icke. Prinsen yttrade då: "Men om madame Staël dagligen kommer och plågar mig med statsangelägenheterna, skulle det vara lika så bra att hon inträdde i statsrådet." Han måste emellertid låta ministern gå, så att madame Staël fick företräde. Sedan hon skyndsamt efterkommit inbjudningen att taga plats i soffan, utlät hon sig, vårdslöst lutande sig mot ett hörn af soffan och med benen i kors: "Ers K. Höghet är alltför älskvärd för att icke ursäkta denna envishet hos en qvinna för det nöje hon erfar af tillträdet till er person" o. s. v. Ett långt politiskt samtal följde derpå. Se vidare härom i Schinckels Minnen, Tom 7, sid. 71.
Från Stockholm begaf den vidtfrejdade damen sig till London, der hon firade nya triumfer. Emellertid inträffade Napoleons första olycka och hans förvisning till Elba, hvarefter madame Staël genast skyndade tillbaka till Paris. Knappt var dock Napoleon, efter ett år, återkommen och i full verksamhet att återtaga sitt välde, förrän hon skyndade undan, denna gången till Coppet.
Då Napoleon var för alltid i säkert förvar på S:t Helena och Ludvig XVIII ännu en gång intagit franska thronen, beviljade denne konung madame Staël 2 millioner francs såsom skadeersättning för den enskilda förmögenhet hennes far qvarlemnat i skattkammaren. Denna skuld till Neckers dotter hade Direktorium längesedan erkänt; men kejsaren hade aldrig velat utföra den rättvisa domen.
Den 14 Juli 1817 dog madame Staël von Holstein i Paris. Hermes lik balsamerades och inneslöts i en blykista, med en ruta af spegelglas på locket, hvarigenom det väl bibehållna ansigtet syntes. Liket nedsattes i familjgrafven vid Coppet. -- Rocca dog samma år.
Staffansdotter, Ramborg, gaf, år 1385, till Vårfru-altaret i Westerås domkyrka, tre markland jord i Åby och S:t Ilians socken, för sin kära "bondes, Ogisla Sonasons, själ; at sägia eena mässa i hvarje vecko för förenämnda Ogisla själ och hans föräldra, aar från aar". Ramborg gaf också, år 1391, till systerklostret i Skenninge Glanstad hemman i Wreta socken.
Stake, Karin. I Hakarps socken i Småland finnes, vid Lunnaberget, en ättestupa, ofvanpå hvilken en häll ligger. Utför denna ättestupa, berättar sägnen, har fru Stake låtit i spiktunna nedrulla en dömd "undersåte". Då hon stod lik, kom Lucifer och dansade med henne. Då liket fördes öfver Dummemåsse till familjgrafven, ropade en röst till kusken: "Släpp tömmarne! Låt gå!" Han släppte och föll i förskräckelsen ned från likvagnen. Både hästar, vagn och lik försvunno då i måssen.
En Karin Stake blef 1648 gift med kammarherren Johan Lillje. En annan Karin Stake blef på 1650-talet gift med öfverstelöjtnanten Otto v. Scheiding. En fjerde Karin Stake, som dog 1694, var gift, först med kaptenen Thure Thuresson Natt och Dag, och sedermera med general-löjtnanten Johan Hård. En femte Karin Stake blef 1682 gift med kammarherren Gabriel Oxenstjerna. En sjette Karin Stake dog ogift 1706. Adliga Stake-ätten är numera utgången.
Starck, Ingeborg, är en ung musikalisk virtuos, af svensk härkomst, som, ehuru ännu troligen okänd för de flesta af hennes landsmän, redan synes under några år hafva ådragit sig ej ringa uppmärksamhet i främmande länder, om man får dömma af de loford, som utländska blad tilldela henne. Hon vistades (1859) dels i Tyskland, dels i Paris, der hennes talang på det mest smickrande sätt af recencenterna omtalades, under det den lithografiska pressen återgaf hennes bild i flera upplagor. För att göra henne bekant hos sina landsmän må följande anföras ur tidningen "le Nord": 1) "Den pianist, som för ögonblicket är på högsta modet i Paris, är en 17-årig flicka, helt förtjusande i sin blonda fägring under det hennes elflika fingrar löpa öfver tangenterna. -- -- Redan vid 11 års ålder gaf hon i Petersburg sin första konsert, då hennes spel redan väckte den största uppmärksamhet inom dervarande musikaliska kretsar. Sedan dess har, med åren, hennes talang liksom hennes skönhet alltjemt förkofrats, och hvarje gång hon i Petersburg låtit höra sig har man bokstafligen slitits om biljetterna. M:ll Ingeborgs stjerna har ej heller i Paris bleknat. Genast
