Sida 157
tåg, hvarmed seglen skulle hissas, men hennes styrka tillät henne icke att hissa dem högre än på halfva masten, hvilket var hennes lycka, ty i annat fall hade fartyget kunnat kantra, emedan der snart uppstod en hård vind. Derefter tog hon en del af sina kläder och stoppade i hålen på fartyget, på det att vattnet ej skulle för starkt inströmma, satte sig sedan vid rodret, hvarifrån hon som oftast måste gå till pumpen. Under detta hennes arbete ansatte en rysk fregatt henne med oupphörlig eld, men lyckan står dem djerfvom bi, denna fregatt stötte på grund och måste upphöra med sin eld. Hon började nu i mörkret komma närmare svenska kusten och ankrade slutligen i närheten af Svensksund, sedan hon under många faror fört fartyget omkring 7 à 8 mil. När konung Gustaf III blef underrättad härom, gaf han henne en summa af 50 riksdaler jemte ett hederstecken, bestående af en silfvermedalj med inskrift för tapperhet till sjös, att i blått band bäras på bröstet.
Erikson, Maria Charlotta. I ett större galleri, fullt af vackra fruntimmersporträtter, vandrar den skönhetsälskande betraktaren länge af och an, rådvill huru han skall bedömma och åt hvilketdera af de älskliga bilderna han skall gifva skönhetens pris. Så ock inom konstens Pantheon, inom minnets galleri. Vi se der en mängd bilder, alla olika och dock alla lika intagande, och vid hvar och en, framför hvilken vi stanna med vårt minnes synglas och vår fantasis blick, utropa vi ovilkorligen: denna är den skönaste!
Till sådana betraktelser ledas vi ofrivilligt vid tanken på fru Erikson, denna lika stora som intagande skådespelerska, som länge utgjorde en bland vår svenska talscens förnämsta prydnader. Såsom ung prisades hon för sitt naiva, såsom äldre för sitt nobla, spel; ständigt slog hon an och behagade och ryckte åskådaren med sig, och om den finhet, hvarmed hon uppfattade och återgaf de åt henne anförtrodda mångfaldiga, olikartade rollerna, var blott en röst.
Maria Charlotta Erikson föddes den 11 Februari 1794 och blef aktris 1812, samt var i denna egenskap anställd vid kungliga scenen ända till 1834, då hon erhöll afsked med pension, samt förband sig att då och då fortfarande uppträda, ehuru mot särskildt honorarium, i de roller hon sjelf utvalde och dem hon fann för sig bäst passande. -- Så fortfor hon länge att med sitt sceniska mästerskap hugna den stockholmska publiken, som, tacksamt erkännande hennes bemödanden för dess nöje och själslyftning, tyckte sig aldrig nog kunna prisa och beundra hennes fina takt, jemte den ledighet, mjukhet och elegans, ja -- man skulle nästan kunna säga salongsvana, hvarmed hon rörde sig på tiljan.
Man hörde Charlotta Erikson aldrig såsom flicka omtalas med något slags utmärkelse; nej -- man hörde henne icke alls omtalas. Troligen just vid samma tid, som hon upphörde att vara elev och ingick som aktris vid scenen, skedde hennes giftermål med chormästaren Wikström (som ännu lefver, vid 86 års ålder). De äldre bland våra läsare hafva ännu i friskt minne de triumfer, som den unga fru Wikström skördade, särdeles i ett litet stycke, kalladt Sömngångerskan, der hon föreställdes vandrande i sömnen, ja, talande, handlande, slutligen dansande, allt med half öppna ögon och denna själlösa, besynnerliga blick, som är sömngångarne så egen; eller, snarare, ingen blick alls, men med ögonen stelt rigtade åt ett och samma håll, utan att någonsin blinka. Detta utförde fru Erikson så mästerligt, att applåderna aldrig ville taga slut och stycket gafs oräkneliga gånger, ständigt för fullsatt hus.
Äktenskapet mellan chormästaren Wikström och hans vackra, firade fru var dock långt ifrån lyckligt och de beslöto derföre att upplösa detsamma. Skilsmessan skedde 1820, hvarefter den frejdade aktrisen kallade sig fru Erikson.
Fru Erikson lefde till 1862, d. 21 April, då hon dog i Düsseldorf, 68 år gammal.
Eugenia. -- Charlotta Eugenia Augusta Amalia Albertina, prinsessa af Sverige och Norrige, och enda dottern af konungaparet Oscar och Josefina, är född den 24 April 1830. -- Hvarje svensk känner den ädla prinsessan; äfven de, som aldrig haft lyckan att se henne personligen, känna henne dock, och att känna är detsamma som att älska, vörda och beundra henne. -- Det är icke smickrets röst, som här höjer sig; det är det rättvisa erkännandets; ty många, många äro de, som innerligen välsigna den hulda prinsessan för välgerningar från hennes hand.
