Sida 64
till undvikande af allt split och all afund, hvartill detta kunde leda, nödvändigt se sin ridderlige son förmäld med en utländsk prinsessa, och deri kunde hon visserligen hafva rätt.
Men, när det nu en gång för alla förhåller sig så, att kärleken tilltager i styrka, ju flera hinder den möter, så följde ock häraf, att Gustaf Adolfs och Ebba Brahes ömsesidiga kärlek ökades ju mer drottningen motarbetade den. Kanske skulle Christina, om hon kunnat kasta en blick in i framtiden och sett huru föga lycklig hennes son blef med den utländska brud han sedan valde, kunnat bevekas till eftergift för hans första tycke; men då för henne, liksom för hvarje annan dödlig, det tillkommande hade sin tunga förlåt envist nedrullad, så tänkte den stränga drottningen, att hennes son väl skulle komma ifrån det der tycket, som hon kallade barndomsgriller och ungdomspjoller, endast han komme bort från dess föremål, då hon beslöt att mellan dem båda uppresa en oöfverstiglig skiljomur, såsom hon också gjorde.
Det är bekant hur Christina, för att söndra de älskandes hjertan och hos dem väcka tvifvel om hvarandras trohet, undanhöll de bref Ebba skref till den unge konungen, medan han var i kriget, och uppsnappade dem han skref till sin älskade, så att de ej kommo henne tillhanda. Men då hon märkte, att de ändå litade lika fast på hvarandras trohet och hon väl trodde, det hennes son, med den fasthet i karakteren, som var honom egen, och den oinskränkta makt en svensk konung på den tiden egde, nog skulle, vid sin återkomst från kriget, ändå taga Ebba till gemål, hur mycket än hans mor satte sig deremot, så tvang och trugade hon Ebba, under kungens frånvaro, att 1618, på Stockholms slott, gifta sig med grefve Jakob De la Gardie, den tidens största fältherre, hvilken anhöll om den sköna och intagande Ebbas hand såsom enda belöningen för de tjenster han gjort fosterlandet, i det krig, derifrån han nu återkom, öfverhöljd med lagrar och lastad med byte.
Den unge konungen, hvilken, såsom en del historieskrifvare påstå, hemkom på sjelfva bröllopsdagen, just som vigselceremonien hade nyss försiggått, var naturligtvis utom sig af både sorg och vrede. Dock -- hvad var att göra? -- Han egde ingen makt att upplösa det ingångna äktenskapet; och om han också egt den var han alldeles för ädel, att åt sitt land gifva ett sådant exempel. Han bar sin sorg med den värdighet, som honom höfdes, och samtyckte, ett par år derefter, till Ständernas enträgna begäran, att han måtte söka sig en brud bland utlandets prinsessor.
Äfven Ebba fann sig i det oundvikliga och fogade sig tåligt efter nödvändighetens grymma lag. Hon inneslöt sin kärleks qval i djupet af sitt bröst och gaf det icke till pris åt verldens blickar. Men, den som sjelf älskat, innerligt, varmt och uppriktigt; den som sjelf sett sina käraste, sina mest lysande ungdomsförhoppningar försvinna i verklighetens kalla dimma, den allena må veta hvad den arma Ebba kände, då hon såg Gustaf Adolf med pomp och ståt och under hela folkets jubel hemföra sin unga drottning, den af ovanlig skönhet och öfversvinnelig sällhet strålande Maria Eleonora.
Emellertid hade Ebba alltför mycken aktning för så väl sin mans namn, som sitt eget värde, för att icke blifva allt hvad pligtkänslan förestafvar hvarje ädel qvinna. Hon blef en trogen och oförvitlig maka, samt en exemplarisk mor för de fjorton barn hon födde till verlden, men hvaraf de tre första dogo helt späda. Bland dem, som hunno till mogen ålder, märkas sönerne Magnus Gabriel, drottning Christinas gunstling, som var gift med denna drottnings kusin prinsessan Maria Euphrosina, samt Jakob Casimir, som blef gift med fröken Ebba Sparre, det enda fruntimmer, som Christina hyste vänskap för och i hvars sällskap hon trifdes. -- Ebba Brahe blef enka 1654 och lefde derefter ännu i 22 år, då hon dog 1676.
Brahe, Elsa Beata. Hon var förmäld med pfalzgrefven Adolf Johan af Zweibrücken, Johan Casimirs och prinsessan Catharinas yngsta son, som var kusin till drottning Christina. Född på Rydboholm den 31 Aug. 1629, förmäldes hon i Stockholm d. 19 Juni 1649, just under den mest lysande perioden af ofvannämnda monarkinnas styrelsetid. -- Hon dog helt ung, efter icke fullt fyra års äktenskap, d. 5 Apr. 1653. -- Hon hade året förut, 1652, gifvit lifvet åt en son, Gustaf Adolf, som blef endast några månader gammal.
