Sida 276
Sveriges kyrkor en kungörelse, som underrättade alla trogna undersåter derom. Alla platser vid det tillkommande unga hofvet tillsattes vid samma tid, och för att ingenting skulle fattas, afsändes utomordentliga beskickningar till de trenne med svenska konungahuset närmast beslägtade hofven, det danska, det preussiska och det ryska, med underrättelse om händelsen. I 1797 års svenska almanach står till och med prinsessan Lovisa Charlotta af Mecklenburg-Schwerin upptagen såsom svensk drottning.
Betrakta vi nu åter medaljens frånsida, så möter oss först kejsarinnan Catharina II:s vrede öfver denna förmälning. Kejsarinnan hade i många år invaggat sig i det hopp, att hennes sondotter, den sköna Alexandra, skulle bli drottning i Sverige; men efter detta giftermålsförslag med en liten tysk hertiginna började kejsarinnan håna och skymfa svenska hofvet; sedan började hon med allehanda intriger göra det mecklenburgska giftermålet om intet, hvilket ock slutligen lyckades, till en del genom några vackra fröknar, Modee och Piper, till hvilka konungen, tid efter annan, fattade kärlek och ville gifta sig med; men detta var blott förspelet till dess kejsarinnan vann sitt syfte och förmådde Gustaf Adolf att infinna sig i Petersburg för att förlofvas med Alexandra. (Se vidare härom art. Catharina, Carl IX:s dotter.)
Dessa kabaler och de osanna uppgifter om prinsessan Lovisa Charlotta att hon skulle vara ful, sned, m. m., som svenska hoffolket utspridde, verkade så på konungen, att han fick afsmak för denna förbindelse. Han återskickade prinsessans porträtt, samt återfordrade sitt. Allt detta försiggick i största hemlighet mellan hofven, men man underlät ej att utsprida allehanda rykten för att förbereda allmänheten på hvad som tilldrog sig. Den stackars prinsessan Lovisa Charlotta, som hittills endast drömt om lyckan att blifva Sveriges drottning, såg sitt hopp bedraget genom intriganta personers mellankomst, och så upplöstes denna med så mycken pomp och ståt afslutade äktenskapliga förbindelse, till föga heder för konungen. Hans besynnerliga lynne uppenbarade sig så väl i denna, som sedan i många andra saker, hvilket ock slutligen förorsakade hans fall; kejsarinnan Catharina II måste snart sagdt sätta lifvet till för Gustaf Adolfs vägran att förmäla sig med hennes sondotter, storfurstinnan Alexandra. Här ser man den hämnande Nemesis.
Lovisa Josefina Eugenia, prinsessa af Sverige och Norrige, är född d. 31 Okt. 1851. -- Enda barnet af vårt nuvarande konungapar, Carl XV och hans gemål, drottning Lovisa, omfattas prinsessan af de båda folken med varmaste intresse, och man älskar att tro, det hon en dag skall visa sig värdig den omsorgsfulla uppfostran hon åtnjuter, samt följa de lärdomar och exempel, som dess höga moder och nära anförvandter gifva henne, af godhet, välgörenhet, enkelhet, samt ett lågande nit för allt godt, ädelt och upphöjdt här i lifvet.
Lovisa Ulrika. Denna den snillrikaste drottning Sverige någonsin egt, lyser i dess häfder såsom en stjerna af första rangen; icke för sin godhets och sina qvinliga dygders skull, utan för sitt nit om svenska litteraturen och de sköna konsterna. Hennes kärlek till alla vittra idrotter, hennes för den tiden ovanliga själsodling, den omsorg, hvarmed hon uppsökte och belönade lärde och konstnärer af alla slag, samt hennes berömvärda ifver att inom sitt nya fosterland sprida bildningens ljus, förtjena i sanning att der lefva i ett tacksamt, outplånligt minne.
Lovisa Ulrika var född i Berlin d. 24 Juli 1720. Hennes föräldrar voro konung Fredrik Wilhelm i Preussen, den för sin stränghet, ja, sin oerhörda despotism vidt omtalade, och hans gemål Sofia Dorothea af England.
Likasom Fredrik Wilhelm bemötte sina undersåter med en ofta till grymhet gränsande stränghet, så gjorde han det äfven med sina barn och sin närmaste omgifning, bland hvilka han ej sällan uppträdde med det brutalaste tyranni. Lovisa Ulrika var således på intet sätt klemigt uppfostrad. Men långt ifrån att de ständiga uppträdena inom den preussiska konungafamiljen skulle hafva kufvat hennes sinne, hade hon snarare deraf blifvit mera stolt och sjelfrådig. Med ett snille, liknande hennes äldste broder Fredriks, med rik inbillning, eldig själ och liflig fattningsgåfva, samt en ovanligt väl vårdad intellektuell uppfostran, blef det henne snart för trångt inom kretsen af hennes fars hof, der han ensam egde talan, och först efter denne konungs död och sedan Fredrik, som sedermera erhöll
