Sida 420
ifrån landet, förrän bakstammen, hvarest de sutto, började sjunka, och kornetten, som förskräcktes af damernas skrik, lemnade framstäfven för att räcka de förskräckta systrarne handen. Men just detta fullkomnade olyckan, ty båten kastades derigenom baklänges öfver ända, och alla fyra föllo i vattnet. Vid deras anskri samlade sig alla i trädgården befintliga herrskap er och betjenter vid stranden. Åsynen var faslig, ty de olyckliga sträfvade mot döden, och systrarne sträckte sina armar mot brodern, som anropade hjelp af de närvarande på stranden, hvilka alla voro lika så bestörta som rådlösa. Några raska drängar kastade sig väl i en till hands varande gisten ekstock, men hade sjelfva nära nog med lifvet fått umgälla sin hjelpsamhet. Lika fåfängt försökte man att i ett stort kar undsätta de nödställda, hvilka ömkligen omkommo, i åsynen af 100 personer och i så litet vatten, att de knappast deraf voro skylda, emedan det öfriga djupet var uppfyldt af dy. Det fasligaste var, att modern var åskådare till denna olyckliga händelse, och det underligaste, att hon ej förgicks af förskräckelse. De uppdrogos snart ur sjön och ortens förnämste läkare försökte förgäfves att återkalla dem till lifvet. Underrättelsen om denna händelse utbredde en allmän bestörtning och hemskhet i hela landet. Höga och låga begräto de olyckligas öde och beklagade de anhörigas sorg med verkligt deltagande. Den närvarande presten, som genom Guds försyn kort förut, så att säga, beredt de drunknade till döden, var sjelf tröstlös och kunde ej hugsvala den olyckliga modern och barnen. Men ännu ett uppträde; -- den om olyckan okunnige fadern anlände; pastorn samlade då sina sinnen, för att med all nödig varsamhet förkunna honom detta Jobs-bud. På en häftig fråga: "hvar äro mina barn?" svarades: "de äro sjuka af en häftig kolik", och då han begärde få se dem, men detta, med förebärande af deras svaghet, nekades honom, frågade han åter, om de voro "in agone mortis". Men då prestens tårar och allas bestörtning förrådde olyckan, förföll han uti förtviflan; han ref sina kläder och vältrade sitt gråa hufvud uti stoftet, med de ömkligaste rop efter sin Augusta och sin svägerska, hvilka båda han mest älskade. Ingen kunde utan tårar afhöra allt detta. De sålunda olyckligt omkomna begrofvos d. 2 Aug. 1775 i Hyby, i närvaro af hela Skånes adel, och der såg man dem gråta, som aldrig tillförne gjort det.
Detta var andra gången en sådan händelse träffade Trolle-familjen. Se vidare Ingeborg Thott.
Tuderus, Maria Charlotta, dotter af kommissions-landtmätaren Daniel T., blef 1805 gift med en af Finlands tappraste söner, majoren Joachim Zacharias Duncker, som stupade vid Hörnefors d. 5 Juli 1809 och begrofs af fienden med militärisk hedersbevisning på Umeå stads kyrkogård. Han var redan före sin död utsedd till öfverstelöjtnant, men den officiella utnämningen medhanns icke. Duncker beskrifves af professorerne Fr. Cygnæus och Runeberg såsom den tappraste bland de tappre, och finska folket anser sig i Duncker vunnit en personifikation af sina bästa egenskaper -- och något bättre arf kan äfven den rikast begåfvade, på samhällets yppersta platser upplyftade individ ej lemna åt sitt fädernesland. Rikets ständer beviljade, ehuru sent, år 1850 en årlig pension åt Dunckers enka, som hon åtnjöt endast till 1858, då hon afled d. 4 April. Under hennes hufvud i likkistan nedlades hennes mans under kriget skrifna bref i original, hvilka gifvit en aflägsen slägting till Duncker, skalden och historieskrifvaren Fr. Cygnæus, ämne till det mest omfattande skrift, som angående någon af Finlands hjeltar sett dagen.
Tuyl van Serooskerken, Trajectina Anna Elisabeth, en holländska, hvars far och förfäder hörde till ridderskapet i Utrecht, blef år 1695 i sitt eget fädernesland gift med en svensk officer, sedermera generalmajoren Isaak Cronström, och lefde med honom i det lyckligaste äktenskap under 45 års tid. Ehuru hennes man var betydligt äldre än hon, älskade hon honom dock så outsägligt, att hon tyckte sig ej kunna lefva, om hon någon tid skulle nödgas vara skiljd från honom. Hon följde honom således under alla de fälttåg han bevistade och underkastade sig med ett förvånande hjeltemod alla krigets faror och besvärligheter. -- Bland annat hände henne en gång hvad som skulle kunnat förskrämma en vanlig qvinna, vi mena en som ej hade fru Cronströms mod. En kula flög nemligen, då hon var alldeles ensam, in i tältet och nedföll helt nära hennes fötter. Då mannen kort derefter inträdde
