Sida 161
-- Det påstås åtminstone, att norrmännen, skrämde häraf, skulle hafva tagit till flykten.
Fehman, Sara Petronella, dotter af danska justitierådet Peder F., var först kammarfru hos drottning Sofia Magdalena, men gifte sig 1790 med skalden Carl Gustaf Leopold, en af Gustaf III:s gunstlingar, som på den tiden var långt ifrån förmögen. Som utsigterna för det unga paret voro temligen mörka, hvad utkomsten beträffade, skref den glade konungen af Sverige ett skämtsamt bref till konungen af Danmark, med anhållan, att mamsell Fehman skulle få behålla, äfven såsom gift, den pension hon från danska hofvet årligen uppbar, men som skulle upphöra den stund hon trädde i gifte. Gustaf yttrade dervid: "Hon gifter sig visserligen, men med min hofpoet, hvilket är detsamma, som att icke vara gift." -- Hans anhållan beviljades. Mamsell Fehman fick behålla sin pension och de älskande blefvo gifta.
Fru Leopold har af alla, som kände henne, blifvit skildrad såsom en ej allenast vacker och behaglig qvinna, utan äfven såsom ett fruntimmer af ovanlig bildning, fin omdömesförmåga och mycken beläsenhet, särdeles i den franska litteraturen. Enligt det tyska konversationslexikon, der hon äfven omtalas, skulle hon hafva varit mycket lättretlig till lynnet, hvilket väl torde haft sin grund i vissa ledsamheter och mörka stunder inom äktenskapet. Man påstår, det hon haft mycket att förlåta sin man. Emellertid utgjorde hon, så länge hon var frisk, en prydnad i hans hus och i den vittra krets, som der nästan dagligen samlades.
De båda makarne, hvar för sig så intressanta och älskvärda, fingo dock en ganska sorglig ålderdom. De sjuknade, nemligen, år 1819, i en ganska svår sjukdom, som för Leopold slutade med blindhet, för hans fru med en stilla melankoli. Hon förlorade all lefnadslust, blef fullkomligt likgiltig för allt och alla, läste aldrig, talade föga och tycktes ej uppfatta hvad man för henne berättade. -- Hon lemnade aldrig mer sina rum och mottog der, under de sednare åren, ingen annan än sin man. Personer, som umgingos der i huset, berättade, att der var från den ena ändan af salen till den andra spändt ett rep, hvarvid den blinde skalden vägledde sig, då han gick in till sin sinnessjuka fru, samt derifrån återvände.
Fru Leopold beklagade sig aldrig och syntes aldrig lida af några egentliga kroppsplågor, förrän den 3 Maj 1829, som blef hennes sista lefnadsdag. Hon hade då suttit i tio år nästan stum, åtminstone ytterst fåordig, samt till utseendet liknöjd för hela verlden.
En enda ljusglimt varsnades dock hos henne, och den icke så liten. Leopold citerade i hennes närvaro en vers, den han uppgaf vara af Adlerbeth, ehuru den var af Oxenstjerna. Frun upphof då sin röst, erinrande honom om hans misstag och uppgaf boken och sidan, der nämnda vers stod att igenfinna. -- Hur glad blef ej Leopold, troende att hans hustru nu hade återvunnit hela sin själskraft. Dock -- han bedrog sig. Hon försjönk åter och förblef i sin vanliga apathi och det hände aldrig mer, att hon derutur uppvaknade.
Den blinde mannen öfverlefde henne endast sex månader, eller till d. 9 Nov. ofvannämnda år, efter att längesedan hafva bortlagt sin lyra.
Fersen, Christina Augusta von, dotter af öfverhofjägmästaren och en af rikets herrar Carl Reinhold von F., var en bland de trenne förnäma damer vid Gustaf III:s hof, hvilka för sin skönhets och älskvärdhets skull benämndes "de trenne gracerna". -- Hon var gift med hofkansleren grefve Fredrik Adolf Löwenhjelm, med hvilken hon hade 4 barn. Född 1754 och död icke förrän 1846, uppnådde grefvinnan Augusta en ålder af 92 år.
Fersen, Eva Sofia von, tredje barnet af fältmarskalken grefve Fredrik Axel v. F., föddes 1757, blef gift med kammarherren grefve Adolf Ludvig Piper, som dog 1795, med hvilken hon hade två söner och två döttrar. Till grefvinnan Piper, då hon ännu var fröken Fersen, friade Gustaf III för sin broders, hertig Fredriks, räkning, men fick afslag af den stolte fadern.
Hennes broder var den olycklige riksmarskalken grefve Axel v. Fersen, som blef massakrerad i ett folkupplopp i Stockholm den 20 Juni 1810, till följd af orättvisa och oförnuftiga misstankar om en brottslighet, som sedermera blifvit bevisad omöjlig, emedan sjelfva brottet -- en förgiftning -- blef bevisadt icke hafva egt rum.
